Så kom vi då till Balearerna
Kanske mer kända som Ibizza, Mallorca och lillasyster Menorca. Ja, så finns det några ännu mindre öar som också också är värda besök; Formentera, Espalmador med flera.
Efter att ha suttit fast i Cartagena på grund av åskprognos valde vi att inte mer följa Spaniens kust  utan sätta kurs direkt mot Formentera, den sydligaste av öarna i Balearerna. Ungefär ett dygn skulle det ta och det gick bra.

Låt oss säga det direkt, -det är hysteriskt kring Balearerna!
Hysteriskt många båtar i en ankarvik, hysteriskt stora båtar med hysteriskt många badleksaker, läs vattenskoter, vattenjetrib, dykskoter, SUP-brädor, som crew-en på lyxyachten plockar fram ur den hydrauliskt öppnade akterspegeln, medan ägarfamiljen äter klart snittarna på soldäck ett par våningar upp. För att inte tala om alla uppblåsbara flamingos, svanar, madrasser, my little pony som flyter omkring med ett par tre vuxna och barn uppe på.
Det är också hysteriskt svårt att få plats i någon gästhamn och om man får plats, ja då är det hysteriskt dyrt. Rekordet var på Ibizza. Vi valde att överhuvudtaget inte gå in i Ibizza hamn, det skulle kostat 250 euro för en natt. Vi gjorde istället ett kort bunkring och tankstopp i den andra staden St Antonio. Det gällde att hålla tempo för det kostade 8 euro per halvtimma bara att förtöja. Vi klarade bunkring på en timma, 16 euro till marinan; ka-tjing…

Men förutom det hysteriska så är det också väldigt fint. Och vi har faktiskt även här lyckats hitta vikar där alla andra far hem när solen börjar närma sig horisonten. Där har vi kunnat sova på svaj och bada morgondopp i alldeles själva innan viken på nytt invaderas.

Vattnet runt dessa öar är värt ett eget kapitel. Det är på de allra flesta ställen där vi är helt glasklart. Det gör det i enkelt att ta cykloper och kolla att ankaret har satt sig som det ska, även om det är 10 meter ner. Och när vi rör oss en bit längre ut där det kanske är 30-40 eller 300-400 meter djupt, ja då får vattnet en sådan totalt blå färgton som liksom lyser blått nerifrån. Man förstår varför det talas om Bluewater-sailing.

En kväll befinner oss på Mallorcas ”baksida” den västra sidan, i en fin liten ankarvik med en strand längst in. Det finns bara en enda riktig hamn på denna sidan, men vi har alltså kastat ankare i en ”cala” dvs en vik  eftersom prognosen talar om lätta vindar där detta också är läsidan av ön.  Det är dock lite oroande att det på kvällen börjar blåsa  rakt in i viken!  Vi tror dock att det är den ganska kraftiga sjöbrisen som kulminerar runt solnedgången och sedan lägger sig. Och hoppas att prognosen om lätta vindar stämmer senare, resten av natten. Annars blir det att ta sig upp till enda skyddade hamnen Porto di Soller, ett par timmar norrut. Det är inte riktigt roligt att tänka sig gå in i en okänd hamn i mörker så vi hoppas vi slipper det.
Men vinden bara ökar sakta så vi bestämmer att trots allt lätta ankar, och åtminstone söka en mer skyddad vik. När vi bara gått 15 minuter utmed kusten får vi upp till 15 m/s rakt i sidan, nu inifrån land. Alltså inte alls sjöbris, utan vad är det? Fallvindar från de över 1000m höga bergen? Det verkar vara förklaringen nu eller??? Vi söker några vikar men det börjar bli mörkt. Vinden är mycket lokal och på vissa ytor blåser det 2m/s medan vi ser vita gäss bara 100m bort.  Vindriktningen varierar hur mycket som helst och vi förstår ingenting. I huvudsak blåser det nu rakt i nosen, parallellt med land. Det börjar vara allt för mörkt för att ta en naturhamn så vi satsar på att gå till Soller i alla fall. Plötsligt har vi vinden med oss rakt bakifrån och det ökar igen. När vi passerar sista udden och ska svänga in i Soller-viken har vi upp till 16m/s rakt akterifrån och det börjar  bygga upp sjö och det är kolsvart. Lite läskigt är det och vi bara skakar på huvudet och frågar oss vad som händer? Vi får dock lä för både vind och sjö långt inne  i viken, och kan hitta en bra ankarplats alldeles utanför hamnen i Soller. Det är för övrigt helt vanligt att både ”cruisers” och lokala ankrar strax utanför hamnarna här, eller tom innanför hamnpirarna, så det är trångt även utanför hamnen. Det blir te och macka till kvällsmat. Sedan sover vi gott även denna underliga kväll.

Några dagar senare kommer vår dotter Agnes flygande till Mallorca och mönstrar på. Vi tar en dag i badvik innan vi sätter av mot Sardinien via Menorca. Vi kastar loss på förmiddagen och landar in i en vik på Menorcas norrsida strax innan det blir mörkt. Äter middag i sittbrunnen på svaj, och drar sedan upp kroken och sätter segel mot Sardinien 210M bort. Det är fina halvvindar så Code-zero rullas ut och vi gör 6-7 knop under stjärnorna.

Två nätter senare går vi in vid Sardiniens norrspets och tar en boj i vid Isola Asinara på förmiddagen. Härligt att vara framme efter den längsta överfarten näst efter Biscaya.

Vi går från klarhet till klarhet; Sardinien är också enormt vackert, vattnet kristallklart och inte minst underbart;här finns skärgård, Archipelago Maddalena.
Och vilket välkomnande vi fick. När vi just passerat Bonafaciosundet och kommit in mot skärgården kommer en grupp enorma svarta segel rakt mot oss. Det är Rolex cup med MAXI-yachts 72 racers som kommer på kryss rakt mot oss med  crew hängande ut på railen. OK, även om vi har vinden i höger öra väjer vi undan. De är stora, dyra och de verkar ha bråttom, och de har dessutom respektingivande  peken längst fram. Efter första gruppen 72-fotare kommer de som verkligen är havets kungligheter; fem stycken J-klass. My God, detta är en syn.

Och drottningen bland dessa är förstås hennes majestät J-S1 SVEA. Ritad av Tore Holm 1937, byggd klar härom året i Holland. Över 43m lång med enorma överhäng i både för och akter och ett mäktigt segelplan.

Tycker nästan det är för mycket att skicka ut alla dessa för att möta upp med oss, så märkligt är det inte att segla från EBK till Medelhavet 😉 men oj vad roligt att se.

Efter dessa kommer fler, Wally,-båtar Swan-båtar bland andra ingår i Rolex cup och alla är samlade här denna helg. Detta är de stora pojkarnas lekstuga.
Nästa dag, nästa race, och hela gänget  kommer igen, just förbi den vik där vi ankrar och badar, och Sveas enorma röda spinnaker vecklar ut sig framför de svarta seglen, 704m2 segel lär hon ha uppe… Ja, jag är ”starstruck”.
I skrivande stund ankrar vi i en vik som heter Capo coda Cavallo.
Det blir sista utposten på Sardinien, imorgon bitti seglar vi vidare mot Italien. Troligen blir det till Isola Ponza och sedan Neapelbukten.

Vi hörs igen hälsar Pär och Gabriella på NORA.