Kategoriarkiv: SY Nora

EBK-flagg i Grekland

Sista kvällen i frihet för denna gång…

Det är onsdag kväll den 18 september, är kväll och det är snart beck svart ute. Vi befinner oss på västra sidan av Aggistri, en ö i Saroniska bukten. Det är läsida just nu, strax ska det slå om så att vinden kommer från havet ett par timmar, men sedan ska det vända ”rätt” igen. Hur som helst sitter vårt rejäla ankare nergrävt i sandbotten på 5 meters djup, det har jag själv kollat med cyklop. Vi har 25 meter kätting ute så det ska inte vara några problem alls när vinden vänder. Vi svänger runt, det är det hela. Det fina är att vi hela tiden tar vågorna i fören, så blir det ju när man svajankrar.

 

Vind vind vind. Vi har lärt oss att gå på angivelserna för vindbyar, det är så det blåser normalt.
Blåsig överfart från Sifnos till Hydra

I snart fyra veckor har vi seglat denna gång. Vi har varit över och känt på Kykladerna, vi har varit runt bland öarna i i Södra Saroniska bukten, vi har gjort strandhugg på Peleponessos. Den här gången har seglingen mest av allt utmärkts av att det blåst mycket. De tre första veckorna blåste det 2-siffrigt i stort sett varje dag. Det gör inget medan vi seglar. Besättningen är ganska tuff, och båten är ändå tuffare. Men vind och vågor sätter tydliga begränsningar i  var vi kan förtöja för natt. Om det blåser 10-12 sekundmeter och går höga vågor gör ju inget medan man seglar. Men vi måste hitta skydd för natten, då kan man inte hoppa omkring i vågorna. Det finns skyddade vikar, det är bara det att havet är så stort och läsidan på en ö är inte som läsidan hemma. Här kan det tvärtom komma accelererade vindar ner för de höga bergen så att det blåser extra mycket på läsidan. Vi har fått vänja oss vid att det kan blåsa 14 sekundmeter och ankaret sitter fast ändå. Det viktigaste är att inte vågorna eller dyningar rullar båten, då är det definitivt omöjligt att sova.

Det är varmt och skönt, vattentempen är straxt över 27 grader, och samma gäller luften. Så även när man seglar i hård vind är det max en t-shirt på under flytvästen och shorts. Det är härligt. En och annan dusch från vågorna gör heller inget när det är varmvatten.

Äntligen en lugn vik.

I måndags gav sig i alla fall den hårda vinden och vi har sedan dess friankrat lite var som helst. Det är fantastiskt, stjärnorna kommer fram och vintergatan gör sig tydlig när det inte finns någon bebyggelse som tävlar med stärnljuset. När vi sedan tar ett nattdopp i havet gnistar det ännu mer runt kroppen av marelden som finns överallt. Det är fortfarande lika overkligt som första gången. Då, när jag såg Gabriella simma och varje rörelse utlöste en kaskad av ljusglitter blev jag säker; hon är en sagoprinsessa. Fast på riktigt.

Det är lätt att kolla både båtbotten och havsbotten i sådant här vatten.

Vi har träffat tre svenskflaggade båtar på fyra veckor. I en hamn simmade vi bort till den svenska båten och pratade lite,trevligt men inget mer. En annan gång  blev det så att vi tillsammans med den båtens beättning gick ut och åt middag på Sifnos, och sedan möttes igen i Poros. Sedan har vi haft koll på varandras position. Jätteroligt, man byter tips och erfarenheter med varandra och lär sig nya sätt att hantera båt, väder och vindar, och byter tips om var det finns skyddade vikar, denna hårdvaluta bland oss seglare

Imorgon styr vi mot Salamina, där vi lyfter upp Nora på fredag. Sedan skall hon städas och packas ihop och täckas. Det är förstås inte snö och is som ska hållas undan här, men däcket måste skuggas så att det inte äts upp av solen. Det är märkligt att fast det är så varmt och fint ska Nora lyftas före alla era båtar på EBK. Det blir så svart eller vitt att ha båt på distans. Flyger vi ner till Grekland seglar vi instensivt tills vi flyger hem. Vi får se hur länge vi trivs med denna sortens båtliv. Det finns nåt mysigt med att kunna sticka ut en kväll eller helg i Mälaren också. Men ännu ett tag har vi båt i Medelhavet. Nästa år blir det troligen Ioniska havet, sedan får vi se vart vi styr. Det är ganska skönt att sitta ute i sittbrunnen och se stjärnorna glimma medan det fortfarande är varmt. Kanske tar jag ett nattdopp också innan sänggång.

Ruttplanering.

 

Bästa hälsningar från Pär och Gabriella på s/y NORA.

Målet är resan

Salamina, strax utanför Athen.

Koupetori Boatyard

Nu är vi framme.  Aldrig har det väl varit tydligare att målet var själva resan.  Båten står på land och det finns snart inte  mer att göra än att flyga hem. Och det är ju inte detta som är det roliga att uppnå. Nej det är verkligen hela resan som hela tiden varit målet för oss.
Vi har gjort det, vi har seglat från hemmahamnen EBK på Ekerö, till Grekland, via 12 länder, 8 hav och ett innanhav, med egen båt. En i sanning underbar resa. Nu står NORA uppställd på Koupetori shipyard i utkanten av Salamina stad. Vi hade båda av och till lite tårar som ville fram när det blev så tydligt att äventyret håller på att ta slut på allvar. Man måste få vara lite sentimental efter 162 dagar och nätter i båten. Efter att ha seglat nästan 5000 sjömil.

Ihoppackning av segel för denna gång

I lördags tog vi ner och vek ihop seglen. Det gjorde vi medan vi låg på svaj i solen i en vik vid ön Moni strax väster om Egina. En av fördelarna med att segla i medelhavet; man kan ta av seglen i badbyxor och ta en simtur när man vill ha ett avbrott. Sedan gick vi för motor de sista timmarna till ön Salamina där familjen Koupetori driver sin boatyard.

Senaste veckan fick vi lov att segla lite mer manuellt än vad vi blivit vana vid. Ingen autopilot, inga vindinstrument, inget kylskåp och så vidare. Orsaken är den kabelbrand vi hade för två veckor sedan, då huvudkablar brann intill huvudbrytaren. Alla övriga kablar brandskadades också så hela elpanelen fick lov att kopplas bort och nya kablar dras för de allra mest nödvändiga funktionerna.
Men vi klarade oss och båten klarade sig och när elektriker och sanerare har gjort sitt kommer NORA att vara sig lik igen.

Kabelbrand
Provisorisk dragning av ny el.

Vi har nu seglat precis en månad i Grekland efter en lång överfart som startade mitt i Messinasundet. Vi rundade Italiens tå och satte sedan kurs mot Kefalonia, en av de västligaste öarna i Greklands Ioniska hav. Dit kom vi efter drygt två dygn på havet. Först en halv dag i hård motvind och rejäl motsjö, sedan ett och ett halvt dygn i totalt stiltje. Mycket speciellt att vara mitt på havet och ytan ligger som en spegel.
Två veckor seglade vi runt i Ioniska havet. Bland annat hann vi besöka klassiska öar som Lefkas och Ithaka. Ithaka är hemön för Odysseus, men det visste ni säkert. En mycket vacker ö.

Vänner på besök ett par dagar.

Grekland är fint för oss seglare. Nästan alla städer på öarna håller sig med en stadskaj där man kan lägga till fritt och för intet. OK då kanske man får betala extra för el och vatten om det finns, men det kan man ju gärna göra. Det finns också många vikar runt om öarna där man kan ligga antingen helt på svaj, eller men långa linor in till land så att man inte svänger runt ankaret. Med aktern närmast land.
Däremot är det ingen som förtöjer mot land så som vi gör hemma. Men det finns heller inga släta klippor, slipade av isen att sitta o grilla på. Bergen här är vassa och kantiga och inget att gå iland på.  Vi har lärt oss att lita på ankaret och sover numera gott på svaj.

På stadskajen ligger man ofta granne med lokala fiskare.

Men nu är det slut på svajankring för denna säsong. Nora får stå på land till åtminstone April. Då hoppas vi komma tillbaka och segla mer i detta härliga, brutala, och alldeles underbara hav.

Detta blir också det sista inlägget på bloggen för detta äventyr. Hoppas vi får tillfälle att ses nere på båtklubben och prata segling. Som de gamla romarna, och de kände ju sitt medelhav, sa: Att segla är nödvändigt, Navigare necesse est.

Brutalt och nyckfullt medelhav

Ro jollen med långa linor in till land.
…eller simma in till land med de långa linorna

Nu har vi lagt till för denna kväll. Ankaret ligger på 13-14 meters djup.
Två långa linor går iland till ön Oxias, strax väster om inloppet till Korint-golfen.
Det är brutalt vackert. Ja faktiskt brutalt med tanke på att berget reser sig i stort sett rakt upp på tre sidor om oss och havet är utan horisont på den fjärde. Vi bara hoppas att prognoserna står sig så att inte vinden kommer från havet innan vi har hunnit lämna imorgon bitti.

En väldigt vacker kväll igen.

Medelhavet är på flera sätt brutalt. Jag har sökt men hittar inget bättre ord än just brutalt. Ofta är det alldeles underbart, 25-30 grader varmt på i luft och vatten. Vindarna är lätta, många gånger för lätta för att segla i med någon större framgång. Sedan blåser det upp och helt plötsligt, riktigt hårt och ja, brutalt. OK, stormarna blir vi förvarnade om, vi har bra prognoser. Men det finns så många väldigt lokala fenomen, som t.ex. sammanpressning av vinden mellan två höga öar. Eller en rejäl acceleration av vinden vid en udde där berget pekar upp mot tusen meter. Och inte minst, fallvindar som en stilla kväll när man minst anar det, anfaller oss intet ont anande på ankringsplatsen Vi har inte kommit på hur man ska kunna förutse dessa fallvindar, utan det är bara att försöka hitta vikar utan riktigt höga berg i närheten.
Det har vi inte lyckats med ikväll. Det finns å andra sidan inte något att välja på inom 20 M omkrets så vi får helt enkelt hoppas och tro att vår chansning står sig och vi kan ligga tryggt.

Sjön som byggs upp när det blåser på är också värd att nämna, den är också brutal. Vi brukar få höra att Östersjön är så krabb med korta tvära vågor. ”Hellre en storm på Nordsjön än en kuling på Östersjön heter det ju. Jag trodde vi skulle slippa krabb sjö när vi lämnat hemmavattnen. Men jag vet inte jag. Medelhavet bygger snart upp korta hårda vågor som gör ont att möta. Någonstans läste jag att det beror på att salthalten är högre och därmed densiteten och friktionen mot vinden. Vinden drar inte bara upp vågor, den orsakar också ytströmmar på flera knop.
Men oftast är det vackert, kristallklart vatten i go temperatur och blå himmel.

Epilog:

Avfärd i kvällningen, det gick inte att ligga kvar.

Just efter att jag skrivit denna text och vi ligger vid ön Oxia växer ett olycksbådande vågbrus borta i viken. Stax kommer riktigt stora vågor inrullande och trycker oss in alldeles för nära klipporna bakom oss. Det är svallet från snabbfärjan som för länge sedan passerade drygt 1M bort. Det är bara att det går flera sådana snabbfärjor till olika öar och vi ser redan nästa passera vid horisonten. Här går inte vara kvar trots att vi ligger bra för både vågor och vind av naturligt slag. Det finns inget att välja på. Bara att starta motorn, snabbt hämta in landförtöjningarna och dra upp ankaret. Sedan blir motorgång i mörkret för att komma till till nästa riktiga hamn. Efter tre timmar lägger vi till mot kajen i i ett stilla Messalongi och kan somna.

Här i Messalongi fick vi vakna istället för i den vackra viken vid Oxia
På väg ut från Messalongi blir det frukost i farten.

Balearerna och Sardinien

Så kom vi då till Balearerna
Kanske mer kända som Ibizza, Mallorca och lillasyster Menorca. Ja, så finns det några ännu mindre öar som också också är värda besök; Formentera, Espalmador med flera.
Efter att ha suttit fast i Cartagena på grund av åskprognos valde vi att inte mer följa Spaniens kust  utan sätta kurs direkt mot Formentera, den sydligaste av öarna i Balearerna. Ungefär ett dygn skulle det ta och det gick bra.

Låt oss säga det direkt, -det är hysteriskt kring Balearerna!
Hysteriskt många båtar i en ankarvik, hysteriskt stora båtar med hysteriskt många badleksaker, läs vattenskoter, vattenjetrib, dykskoter, SUP-brädor, som crew-en på lyxyachten plockar fram ur den hydrauliskt öppnade akterspegeln, medan ägarfamiljen äter klart snittarna på soldäck ett par våningar upp. För att inte tala om alla uppblåsbara flamingos, svanar, madrasser, my little pony som flyter omkring med ett par tre vuxna och barn uppe på.
Det är också hysteriskt svårt att få plats i någon gästhamn och om man får plats, ja då är det hysteriskt dyrt. Rekordet var på Ibizza. Vi valde att överhuvudtaget inte gå in i Ibizza hamn, det skulle kostat 250 euro för en natt. Vi gjorde istället ett kort bunkring och tankstopp i den andra staden St Antonio. Det gällde att hålla tempo för det kostade 8 euro per halvtimma bara att förtöja. Vi klarade bunkring på en timma, 16 euro till marinan; ka-tjing…

Men förutom det hysteriska så är det också väldigt fint. Och vi har faktiskt även här lyckats hitta vikar där alla andra far hem när solen börjar närma sig horisonten. Där har vi kunnat sova på svaj och bada morgondopp i alldeles själva innan viken på nytt invaderas.

En fantastisk utflykt gick till Mallorcas inre. Det enda ljuset var våra vattentäta pannlampor.
Ibland är det kryss också
Undertecknad trivs ganska bra på fördäck.
Därute ligger Nora på ankare.

Vattnet runt dessa öar är värt ett eget kapitel. Det är på de allra flesta ställen där vi är helt glasklart. Det gör det i enkelt att ta cykloper och kolla att ankaret har satt sig som det ska, även om det är 10 meter ner. Och när vi rör oss en bit längre ut där det kanske är 30-40 eller 300-400 meter djupt, ja då får vattnet en sådan totalt blå färgton som liksom lyser blått nerifrån. Man förstår varför det talas om Bluewater-sailing.

När det är lite vind kan man bada efter båten i BLÅTT vatten.

En kväll befinner oss på Mallorcas ”baksida” den västra sidan, i en fin liten ankarvik med en strand längst in. Det finns bara en enda riktig hamn på denna sidan, men vi har alltså kastat ankare i en ”cala” dvs en vik  eftersom prognosen talar om lätta vindar där detta också är läsidan av ön.  Det är dock lite oroande att det på kvällen börjar blåsa  rakt in i viken!  Vi tror dock att det är den ganska kraftiga sjöbrisen som kulminerar runt solnedgången och sedan lägger sig. Och hoppas att prognosen om lätta vindar stämmer senare, resten av natten. Annars blir det att ta sig upp till enda skyddade hamnen Porto di Soller, ett par timmar norrut. Det är inte riktigt roligt att tänka sig gå in i en okänd hamn i mörker så vi hoppas vi slipper det.
Men vinden bara ökar sakta så vi bestämmer att trots allt lätta ankar, och åtminstone söka en mer skyddad vik. När vi bara gått 15 minuter utmed kusten får vi upp till 15 m/s rakt i sidan, nu inifrån land. Alltså inte alls sjöbris, utan vad är det? Fallvindar från de över 1000m höga bergen? Det verkar vara förklaringen nu eller??? Vi söker några vikar men det börjar bli mörkt. Vinden är mycket lokal och på vissa ytor blåser det 2m/s medan vi ser vita gäss bara 100m bort.  Vindriktningen varierar hur mycket som helst och vi förstår ingenting. I huvudsak blåser det nu rakt i nosen, parallellt med land. Det börjar vara allt för mörkt för att ta en naturhamn så vi satsar på att gå till Soller i alla fall. Plötsligt har vi vinden med oss rakt bakifrån och det ökar igen. När vi passerar sista udden och ska svänga in i Soller-viken har vi upp till 16m/s rakt akterifrån och det börjar  bygga upp sjö och det är kolsvart. Lite läskigt är det och vi bara skakar på huvudet och frågar oss vad som händer? Vi får dock lä för både vind och sjö långt inne  i viken, och kan hitta en bra ankarplats alldeles utanför hamnen i Soller. Det är för övrigt helt vanligt att både ”cruisers” och lokala ankrar strax utanför hamnarna här, eller tom innanför hamnpirarna, så det är trångt även utanför hamnen. Det blir te och macka till kvällsmat. Sedan sover vi gott även denna underliga kväll.

Det är många båtar även utanför hamnen…

Några dagar senare kommer vår dotter Agnes flygande till Mallorca och mönstrar på. Vi tar en dag i badvik innan vi sätter av mot Sardinien via Menorca. Vi kastar loss på förmiddagen och landar in i en vik på Menorcas norrsida strax innan det blir mörkt. Äter middag i sittbrunnen på svaj, och drar sedan upp kroken och sätter segel mot Sardinien 210M bort. Det är fina halvvindar så Code-zero rullas ut och vi gör 6-7 knop under stjärnorna.

En solnedgång över Medelhavet. Då smiter den under vår nya bimini-topp.

Två nätter senare går vi in vid Sardiniens norrspets och tar en boj i vid Isola Asinara på förmiddagen. Härligt att vara framme efter den längsta överfarten näst efter Biscaya.

Framme och landstigna på Sardinien.

Vi går från klarhet till klarhet; Sardinien är också enormt vackert, vattnet kristallklart och inte minst underbart;här finns skärgård, Archipelago Maddalena.
Och vilket välkomnande vi fick. När vi just passerat Bonafaciosundet och kommit in mot skärgården kommer en grupp enorma svarta segel rakt mot oss. Det är Rolex cup med MAXI-yachts 72 racers som kommer på kryss rakt mot oss med  crew hängande ut på railen. OK, även om vi har vinden i höger öra väjer vi undan. De är stora, dyra och de verkar ha bråttom, och de har dessutom respektingivande  peken längst fram. Efter första gruppen 72-fotare kommer de som verkligen är havets kungligheter; fem stycken J-klass. My God, detta är en syn.

Och drottningen bland dessa är förstås hennes majestät J-S1 SVEA. Ritad av Tore Holm 1937, byggd klar härom året i Holland. Över 43m lång med enorma överhäng i både för och akter och ett mäktigt segelplan.

Hennes Majestät drottning J-S1 Svea.

Tycker nästan det är för mycket att skicka ut alla dessa för att möta upp med oss, så märkligt är det inte att segla från EBK till Medelhavet 😉 men oj vad roligt att se.

Efter dessa kommer fler, Wally,-båtar Swan-båtar bland andra ingår i Rolex cup och alla är samlade här denna helg. Detta är de stora pojkarnas lekstuga.
Nästa dag, nästa race, och hela gänget  kommer igen, just förbi den vik där vi ankrar och badar, och Sveas enorma röda spinnaker vecklar ut sig framför de svarta seglen, 704m2 segel lär hon ha uppe… Ja, jag är ”starstruck”.
I skrivande stund ankrar vi i en vik som heter Capo coda Cavallo.
Det blir sista utposten på Sardinien, imorgon bitti seglar vi vidare mot Italien. Troligen blir det till Isola Ponza och sedan Neapelbukten.

Vi hörs igen hälsar Pär och Gabriella på NORA.

Från Porto till Cartagena via Marocko och Gibraltar

Vi hade tänkt gå över till Balearerna igår men väderprognoserna varnar för tre dagar av åska på havet. Så vi stannar här i Cartagena tills det har dragit över.

Det finns hur mycket som helst att berätta sedan senaste bloggposten, så jag kommer ta det väldigt översiktligt och så får vi se om det blir tillfälle att utveckla detta i vinter när det ska ljugas seglingsäventyr…
Spaniens norra rior lämnades och vi följde Portugals kust till Porto. Det blev motor mest hela vägen i brist på vind. Porto visar sig vara en fantastiskt vacker stad. Där cyklar vi via Novo Gaia där alla portvinshus har sina lagringsgrottor. Vi cyklar över Eiffels bro till stora historiska centrum och tar en kvällsmiddag där. Men vi bor på vackraste sidan av stan.

Insegling till Porto, Atlanten är sval på natten
Träbåtsvarv i Porto. Bygger och renoverar traditionellla båtar.
Cykeltur i Porto
Bron som konstruerades av ingenjör Eiffel. Det syns va?

Efter två dagar seglar vi vidare mot Nazaré. En djup slör utmed kusten, i 5-7 m/s. Det är fantastisk mycket fiskeredskap  utanför Portugals och Spaniens atlantkust, så vi försöker hålla oss så långt ut att det är mer än 100m djupt, då går vi fritt.
Ett stopp i Nazarée, världsberömt för världens högsta surfade våg. Lite skräckblandad var det att tänka sig gå in där. Vågen är dock mycket lokal lär vi oss där, det är ett enda ställe den bryter på. Och alltid samma ställe, och det var inte vid hamninloppet.

Från Nazaré sätter vi målet mot sydkusten. Räknar med att kunna ankra i en vik strax efter Cabo Vincenne, europas sydvästra hörn. Efter att ha halvvindat rakt västerut från kusten så långt att fiskenäten upphört viker vi söderut och sätter spinnakern. Det ska sedan få sitta upp i över 24 timmar. Det är verkligen ett rekord för oss.  Gabriella är till en början inte säker på att hon vill vakta själv med spinnaren uppe men efter ett par ”testvakter ” är hon helt OK med att jag sover när hon är vaken.
Efter ett vaktbyte har hon svårt att sova… -Äsch vi kan väl vara vakna tillsammans. Stjärnklar natt, medvind, spinnaker, långt där inne glimmar kustsamhällen och städer. Vintergatan framträder allt tydligare på himlen. Månskäran som varit upp en stund går ner i havet och stärnljuset blir ännu tydligare. I vattnet glimmar mareld. Mer och mer mareld. runt båten, i kölvattnet och även på vågtoppar där de bryts i skum blir dessa ljust grönskimrande självlysande. Det är så fascinerande. Så kommer tre självlysande torpeder från babord, rakt mot båten; delfiner i marelden! Några till ansluter och leker framför båten. Det är magiskt, vi går, nej kryper båda fram till fören under spinnaren i svarta natten, stjärnorna lyser ovan och mareld och delfiner lyser ihop med NORAs bogskum under oss. Vi skriker och skrattar om vartannat i 15-20 minuter tills delfiner drar iväg och vi kryper tillbaka. Resans höjdare i klassen ”naturens under”.

I Albufeira, södra Portugal anslöt sedan våra vänner från Göteborg. Tillsammans med dem seglade vi till Cadiz i Spanien, Tanger i  Marocko, Gibraltar UK, och sedan Spanien igen. Fyra länder inom mindre än en vecka, det är inte illa. Och väldigt spännande både att gå till Marocko, men också att segla genom Gibraltar sund. Det är ganska vältrafikerat med stora fraktare och supertankers. Och valar! Det varnas det för på både på sjökortet och i pilotböcker. Tyvärr såg vi inga andra valar än delfiner men vi höll utkik, jag lovar.  Två gånger om dagen är det  rejält strömt, men mest medström för oss som ska in i medelhavet. Att det är mest medström beror på den enorma avdunstningen i medelhavet. Det är därför det också är lite saltare än övriga världshav.

Goa delfiner hälsar på var och varannan dag.
Ibland måste man kyla av sig mitt på havet.
Ankring på svaj Isla de Canela
Cadiz, en av världen äldsta fortfarande levande städer.
Medinan i Tanger
Medinan i Tanger.
Båtklubben i Tanger. Kan inte vi också heta Royal om vi erbjuder Carl medlemskap, även om han bor på Lovön
Tätt inpå lite större båtar.
Utsikt Österut fron The Rock.
Gibraltarklippan över aktern. Man förstår att den kallas The Rock.
Medvind in genom sundet.

Efter att ha lämnat våra vänner i Sotogrande seglade Gabriella och jag till Almerimar där vi hade gjort upp med några om att tillverka ett solskydd, en biminitopp. Nu äntligen behövs den på allvar. Lite kärlek till motorn också, oljebyte och filterbyten. Under veckan den tillverkades och passades in, hyrde vi en bil. Det gjorde att vi kunde ta oss upp i bergen Alpujarra, en del av Sierra Nevada, och göra en riktig vandring, där vi till och med såg snö på avstånd. Vi kunde också flera gånger åka några mil till naturreservatet Cabo da Gata och bergsklättra ner till vackra stränder. Annars var naturen närmast Almerimar bokstavligen inplastad, kolla gärna satellitfoto på google-maps får ni se. Här odlas merparten av nordeuropas gönsaker!

Morgonljus över Andalucien.
Biminitopp under tillverkning.
Otillgängliga men vackra stränder.
Cabo da Gata från land, klättrar upp från stranden.
Cabo da Gata i från havet.
Otillgängliga men vackra stränder.

Vid en av dessa vackra stränder , Genovese, ankrade vi sedan när vi lämnat Almerimar. Vi tyckte den låg så skyddat men det visade sig att dyningen smög runt hörnet så vi hade svåra problem att ligga stilla och sova. Vi lämnade denna vackra och dramatiska del och seglade 78M på en dag upp längs kusten till Cartagena. Där vi alltså är nu i skrivande stund.

På cykel i Cartagena

Cartagena är en gammal , drygt 2000år, stolt stad. Det finns utgrävningar från romartiden, det finns fantastiska hus från Spaniens storhetstid och det är en fin hamn. Tur är det, för som sagt: här blir vi lite längre än beräknat på grund av åskprognos. Vi promenerar i stan, pysslar om båten, upp i masten för att kolla och tejpa lite. Dirken är visst nästan avnött vid topptrissan så det blir till att köpa 40m ny tamp. Skriva lite, skicka några frågor om vinterplats i Grekland. Tar en ny sväng på stan. Träffar några svenskar som seglar åt andra hållet, det ska lägga sin båt i Portugal. Pratar en en stund och får en massa tips av en Italienare som är på väg mot Kanarieöarna och senare västindien.

Romarna var i Cartagena och byggde teatrar förståss. Bröd och skådespel håller folket lugna.

Ja, det är väl egentligen inget dumt ställe att slå ihjäl tid på. Men nu kliar det i kroppen att komma ut i havet och att kunna hitta ankarvikar och slippa marinorna ett tag. Jag hoppas kunna rapportera om några fina lävikar nästa gång. // Pär W

Spaniens norra Rior

Spaniens norra Rior.
Det är ett begrepp för alla som seglat här och snart sagt alla säger att det är otroligt fint att segla här. Nu stämmer vi in i kören också, hit skulle man vilja återkomma.
Inom respektive ria är det en segling som i vissa delar skulle kunna jämföras med skärgårdssegling i Sverige. Det finns vikar som är skyddade för väder, man kan friankra och Atlanten dyning tar sig oftast inte in. Men det är klart, att förtöja mot land blir det aldrig tal om. Det är fortfarande tidvatten med ca 3m höjdskillnad två gånger om dagen.
Så det är ankare med väl tilltagen kätting som gäller.

Egenplockade musslor
Hur goda som helst kokta i vitt vin, och lite mer
Man kan ta jollen eller också kan man simma in till stranden

I nästa Ria söderut, Ria Muxia y Camarinia ska vi möta min syster. Vi friankrar utanför en liten strand där klippor växer upp ur vattnet allt eftersom kvällen skymmer. En fransk segelbåt som också ankrar där tar jollen in till stranden och vi ser att de senare ror tillbaka med en hink. Vi ropar och får veta att de plockat musslor till middagen. Det vill jag testa. Jag tar vår jolle och pockar snabbt en halv hink.
Vi kokar dem i lite vitt vin, fiskbuljong, grädde och en gnutta chilli. Supergott med den enda misstaget att jag inte hade rensat riktigt noga från grus… Ja, ja, det lärde vi oss till nästa kväll när syrran hade anlänt och vi gjorde om det. Succé.

Morgonen efter seglar vi ut på Atlanten igen och ner till nästa ria, rundar Finis Terre. Jo det finns ett ”jordens slut ” även i Spanien. För många av de som pilgrimsvandrar till Satiago de Compostella fortsätter vandringen till Finisterre innan de är riktigt i mål. När vi rundat udden med fyren Finis Terre, hamnar vi i fullständigt stiltje. OK, vi överger skeppet mitt på vattnet, dvs vi hoppar all i och badar. Senare ankrar vi i en vik som heter Ensenada de Sardinero, Sardin-viken alltså. Efter att ha sovit gott och badat morgondopp seglar vi in till byn vid Finisterre. Ett litet samhälle där vi dels går på familjegudstjänst i en liten 1200-talskyrka, riktigt roligt. Dels går vi upp till fyrplatsen och tittar. Mäktigt utsikt ut över Atlanten därifrån, det kan jag lova. Men vi seglar vidare söderut och går in i Muros e Noia.

Världens ände, Finis Terre i Spanien

Eftersom det blåser lite häftigt från ”fel” håll ankrar vi inte utan sover i Muros hamn som är fint skyddad av rejäla murar. Muros är en riktigt mysig stad, där vi strosar omkring till sent på kvällen. På morgonen skrattar syrran åt att jag snarkade så roligt, hon tyckte jag liksom pustade ut en stor utandning med väldigt långa mellanrum. Nu var det inte jag som pustade, utan vår båtgranne kunde berätta att det hade varit ett par delfiner inne i hamnen under natten. Det var dem hon hade hört!’

Vi gör nästa nattstopp i Ria Arousa. Det är så sent att vi bestämmer oss för att ankra utanför Puerto de Aguino, just vid rians mynning . Vi är tre segelbåtar som ankrar där. Det är spegelblankt när vi ska gå och lägga oss men just när tänderna är borstade händer något. Den lilla vind som funnits vänder 180 grader och drar igång med 9-10-11 m/s. Jobbigt, det viner i riggen. Vi har bra sjölä men vinden rycker hårt i rigg och ankare. Gabriella erbjuder sig att sitta ankarvakt en stund så jag går och lägger mig. Det visar sig att hon sitter uppe hela natten, tidvis svänger vi oroväckande nära nästa båt. Men vi draggar inte och det är det viktigaste. Men Gabriella var trött dagen efter, med all rätt.

Vi gjorde inte mer i den Rian utan seglade ner till Ria de Vigo för det som är min systers sista dag på båten. PÅ vägen gör vi ett stopp vid Isla Ons, en av de få öar som ligger utanför Spaniens nordkust. Vi hittar en markerad ankringsplats just utanför en fin beach. Lägger i ankaret och simmar/ror in till stranden. Där njuter vi några timmar tills det är dags att segla vidare. Då upplyser en vänlig spanjorska om att gula bojar på led med grön och röd i som en öppning INTE betyder markerad ankringsplats, utan att det är förbjudet att gå innanför med båt. Man behöver dessutom skaffa ett tillstånd från spanska myndigheter för att överhuvudtaget få gå iland på ön, och några öar till inom naturreservatet. Nå, vi klarade oss och lättar ankar.

Isla Ons, helt illegalt ankrade innanför avspärrning

Då får vi riktigt fint besök; MAPFRE som just gått i mål två veckor tidigare i Volvo Ocean Race lättar ankar från samma ö, bara nästa vik.

Finbesök och matchrace
Vi tog in på dem innan de svängde av, jag lovar!!

Snabbt som ögat sätter vi fart däråt och medan vi får upp stor och code-sero håller de på att hissa storen. Det vore ju en dröm att segla om denna fullblodracer. Vi tar in på dem snabbt och… men tyvärr. Innan vi hinner helt ifatt har de fått upp storen. Och när de strax får ut sin några hundra m2  större code-zero är så sätter de fart. De drar iväg i den lätta vinden och tyvärr inte i den riktning vi ska. Jag väljer förståss att tolka som att de drar sig ur vårt interna matchrace. för att de ändå kände sig liiite hotade av den vassa Linjetten från Sverige.

Vi friankrar igen på kvällen i en vik mittemot Vigo, Punta de Limens. Därifrån går vi dagen efter en timmas segling över till Vigo, därifrån ska vi ta tåget till Satiago de Compostella för att besöka denna berömda plats. Vi har en liten tanke om att kanske vandra en bit, det är ju pilgrimsvandringar som staden är mest känd för. Men eftersom vi inte vet var eller vart vi ska börja eller sluta så nöjer vi oss med att fotvandra i gamla stan. Det är en mycket vacker gammal stad. Naturligtvis finns en modern del av staden också där allt finns som finns i stora städer.

Santiago de Compostella

Vi bor på riktigt sjysst hotell intill gamla staden en natt. Dagen efter fortsätter vi våra strövtåg bland människor med stav och ryggsäck.
Efter en äkta tapaslunch sittande vid bardisken och allt eftersom beställa in fler småtallrikar, skiljs våra och syrrans vägar. Hon tar tåget till a Curuna där hennes flyg väntar, och vi tar tåget tillbaka till båten i Vigo. Det börjar bli dags att segla söderut.

Biscaya

Jo, jag har grovt misskött denna blog under några veckor nu.
Jag skyller på att vi har haft besök och att jag istället har tagit hand om våra gäster IRL. Så här kommer en summering av en månads segling.

Biscaya, det är ju egentligen värt ett helt eget kapital. Men vi kan meddela att bukten för oss var betydligt mindre dramatiskt än sitt rykte.
Vi satte av med spinnaker strax efter hamnarna i Brest och lämnade Frankrike bakom oss med kursen rakt söderut.
Dyningen som alltid finns i Atlanten var där, det är som att havet andas och pulserar helt av sig självt, ingen vind behövs för det. Stora havsströmmar finns också även om det sällan blir någon hög fart på dem när havet är är stort och djupt. Första dagens eftermiddag bjöd dock på dyning i kombination men ström mot vind över ett grundare område. Det blev helt plötsligt sjö från tre håll och med det kraftig sjösjuka hos delar av besättningen. När vindmätaren dessutom börjar visa tvåsiffrigt tar vi ner spinnaren med visst besvär. Det är viktigt att gå igenom en manöver i förväg steg för steg så att alla vet vad de ska göra. När vi väl har börjat ta ner spinnakern i sådan vind måste det gå med viss schvung, vi vill för allt i världen inte få den virad runt förstaget eller släpande i sjön. Alla vet vad som ska hända och vad vi skulle göra om det börjar strula på något sätt.  Nedtagningen går fint. Sedan länsar vi vidare med bara stor. Det räcker när det blåser över 10m/s. Frampå kvällen lugnar sig vinden till 5-7m/s. och vi rullar ut focken.
Vi gör om vaktschemat så att vi som inte är sjösjuka delar upp natten.
Vinden kom tillbaka med 5-6m/s på slör. Natten var sedan odramatisk.  Omväxlande handstyrning och autopiloten ”styrman Karlsson”.Peter Westh tar det mesta av de mörkaste timmarna, det är väl det man har gäster och vänner till :-).Tidigt på morgon ropar morgonvakten Gabriella ut -Delfiner! Vårt första möte med dessa glädjespridare på atlanten. Alla studsar upp och till o med Bittan som varit ganska rejält sjösjuk blev super pigg. Senare på dagen när det var stiltje och vi gick för motor kom ett ännu större gäng delfiner och simmade med oss. Vi slog av motorn och bara drev i stiltjen och delfinerna slog också av på tempot och rullade och simmade och dökrunt båten en lång stund. Det var så nära att vi hoppade i. Men trots allt är det vilda djur och om de så bara vill ”leka” skulle vi vara ganska utsatta, ensamma på havet och 4000m djupt.
Efter frukost när vi ska förbereda lunchen är helt plötsligt gasen slut. Vad gör vi nu? Det visar sig senare  att det var en regulator som lagt av men resultatet var detsamma, vi hade ingen gas i spisen efter frukost dag två. Vad gör man? Vi hade visserligen handlat och förberett för en del kall mat som sallad etc. Men fiskgrytan? Och lasagnen? Skulle man kunna värma lasagne på motorn? När det ändå var stiltje och vi körde den provade vi och… tja, efter fyra timmer var den lite över 40 grader inuti… Men vi fick i alla fall varmvatten i beredaren och med lite god vilja kunde nescafe röras ut i det. Det gick till och med att få te-bladen att släppa ifrån sig lite färg i det ganska varma men långt ifrån kokande vattnet.
Peter och jag åt långvärmd lasagne  till kvällsmat, men  Gabriella och Bittan avstod av olika anledningar.
.

Tredje kvällen startade tjejerna vakten med ett rev och krysskotning. Peter och jag gick och lade oss tidigt, Peter i akterkojen och jag i förpiken… i motsjö, kryss, på Biscaya. Ha ha, det fanns inte en chans att kunna sova där framme, jag bokstavligen flög mellan vågorna. Så jag flyttade till en av sofforna i salongen. Från Peter hörs ”vad gör de? kör de över stock och sten?” Vi garvade lite och försökte somna. Efter någon timme eller två hör vi hur vinden har lugnat sig lite och att Gabriella säger till Bittan att de ska slå ut revet. -Va? kan vi det… hur blir det?  Gabriella styr upp manövern och Bittan ”grindar”. Det fladdrar förståss i storen när de måste gå upp i vind och det låter det rejält nere i båten. Det kliar i fingrarna att ”hjälpa till” men det behövs verkligen inte. Strax är det full stor och hemskotat, och så åker vi igen.
På natten när jag byter jag av dem anar vi redan ljusen från Spaniens nordkust. Det är dock ett bra tag kvar till A Curuna, i kryss. Inget mer dramatiskt händer än att jag blir fullt förvirrad av en mötande segelbåt som har två röda lanternor i svarta natten. Vad betyder det med röd ovanpå röd? Jag funderar och undrar om jag måste hålla undan fast jag uppenbarligen har deras babordsida mot mig och som vinden ligger kan de inte ha ”vinden i höger öra”? Men om de bogserar nåt? Eller har andra problem? Jag försöker komma på vad det betyder med rött över rött, allt som vi kommer närmare och jag måste ta ett beslut. När vi är tillräckligt nära ser och förstår jag att det är deras styrman som har en röd pannlampa på hela tiden. Hmmm, man ska inte ha ljus som kan förväxlas med navigationsljus på natten.
Så småningom får jag väcka Peter och han tar sista delen av natten. Frampå förmiddagen ser vi inloppet till A Curuna och hela besättningen är förståss på däck. Capitanieren kommer och möter oss i gummijolle och vi kan lägga till i god ordning. Framme!
Vi har förtöjt bredvid en svensk båt, Semper Fi, som är på väg från Kanarieöarna hem mot Sverige. Suveränt, då kan vi köpa en ev deras campingaz-flaskor, och den är dessutom fylld. Hurra, vi kan laga mat igen. Och göra kaffe och te!.
Kanske är vi aningen förundrade över att den förväntade värmen inte finns där utan är hemma i Sverige. Vi tar ändå en extra dag stilla och strosar runt och äter gott, A Curuna är en vacker stad.

Nu har vi två viktiga tider att förhålla oss till: 1) Flyg hem för Peter och Bittan, varifrån och när ska bestämmas. 2) Sverige spelar 1/8-final i fotbolls-VM och den matchen får inte missas.
Beslutet blir att vi ska Segla till Laxe, knappt 40M väster om A Curuna. Den ligger i den nordligaste av Spaniens västvända rior (= stora havsvikar med skydd från atlanten). Laxe är en bortglömd fiske-, och semesterby för spanjorer. Där finns ingen gästhamn men vi skulle kunna ankra i den livaktiga fiskehamnen. Nu blev det så bra att Jose, som tyvärr inte kunde sälja diesel till oss för den var oskattad och endast för yrkessjöfart, kunde i alla fall lova att hans kompis boj kunde användas. Om någon skulle fråga kunde vi bara hälsa att Jose lovat. Gummibåten som så troget åkt efter oss från EBK kom till nytta och vi intog en bar/restaurang som visade fotboll på TV. Vi sjöng nationalsången stående, hejade och skrek så när det blev pausvila blev vi bjudna på en runda från baren för att vi stod för dagens underhållning :-). Det fanns en fin beach bredvid hamnen och även om vattnet var atlant-kallt (17-18 grader) tog vi nästa dag på beachen. På kvällen hamnade vi på ”Casa de Pescador” (fiskarnas förbundshus) en liten barack bakom fiskekajen där det grillades sardiner och skaldjur och allt möjligt. Mätta och goa jollade vi ut till båten i mörkret.
Morgonen efter åkte Peter och Bittan med buss mot Santiago de Compostella, medan vi satte segel söderut till nästa ria.

Finisterre, sista rapporten från Frankrike

Nybörjare med minisegel bogseras ut och seglar hem
Rullslag alltid förståss!
The Needlesut från the Solent
Har aldrig använt VHF-en så mycket.
EBKs flagga i Cheerbourgh

Landstigning på Ile de Brehat

Sista etappen på ”Nordeuropa”.
Vi kastade loss 05.30 från Ile de Brehat. Solen smög upp vid horisonten en halvtimma senare och efter ytterligare tre kvart vände strömmen så att vi får ca 1-1,5 knops medström västerut mot Finisterre och l’aber Wrach där vi tänker landa efter en dagsetapp på 72M.
Ile de Brehat var en mysig ö som påminnrer om en fransk version av Christiansö eller Bornholm mini.
Omkring ön finns också något som påminner om skärgård. Bara den lilla skillnaden att vattennivån varierar typ 8-9 meter två gånger per dygn. Och att många hamnar ligger långt uppe på land vid lågvatten. Utan dubbelköl eller stödben gäller det att passa tiden både in och ut ur dessa hamnar. Sedan ska ju allt detta vatten flyttas in och ut mellan öarna dvs. Det blir lokala strömmar som inte finns karterade. Vi fick tag på en av få gästbojar, det kändes tryggt när det plötsligt drog igång ström på många knop 25m utanför oss. Äntligen fick vi nytta av gummijollen som så troget släpat efter ända sedan EBK.
Sedan senaste rapporten har vi seglat på Englands sydkust, Dover, Esatbourne, The Solent och Isle of Wight.Det är verkligen Englands seglingsmecka, roligt att ha varit där. Klockan 4 på morgonen kastade vi loss därifrån passerade the Needle för att gå tillbaka till Frankrike och Cherbourgh. EBKs flagga vajade högt i Cherbourghs hamn på vår mast. Och det behövs för hamnen är gigantisk. Den yttre hamnen är i sig betydligt större än kyrkfjärden, och i den är det en enorm seglings-aktivitet. Det är seglarskola från optimistjollar med minisegel, katamaraner, 470 och upp till j70 med taggade besättningar. Och alla från och med optimistjollarna gör regelrätta rullslag redan när de kryssar utfår rampen ut mot bassängen. De där ungdomarna blir farliga den dagen EBK ska tävla mot dem, dvs efter att EBK tagit hem allsvenskan och ska ut och tävla internationellt.  😉

Igår kom Peter och Bittan Westh med flyg och tåg till Brest. I Brest har vi bunkrat diesel och vatten och mat. Peter vinschade upp mig i masten så att jag fick kontrollera stående riggen innan Biscaya. Allt såg bra ut, men det var bra att få på lite ny tejp över en del riggbultar. Faktiskt har allt på båten fungerat bra. Nå, med ett litet undantag för toan, men efter lite service och omsorg fungerar den som den ska igen. Stämningen är på topp ombord, vi kastade loss för för tjugo minuter sedan med sikte mot Spanien, A curuna.

En livekommentar just nu är att i gattet ut från Brest trängde vindarna ihop sig och vi fick 10m/s i spinnakern samtidigt som flera knop motström. Intressant upplevelse att forsa fram så hårt man (jag i alla fall) törs med spinnaker, och det står ändå 4,5 knop på fart över grund. Skönt att det i alla fall inte var några overfalls här, sådana ställen har vi timat noggrannare. Vi passerade gattet och det lugnade sig till 9m/s och  mindre motström, så det är klart stabilare nu. Gabriella fixar lunch, och jag använder den sista mobiluppkopplingen till detta inlägg. Nå, nu ska jag ladda upp några bilder sedan hörs vi på andra sidan;-).

 

Båten, säkerhet och utrustning

Båten:
Linjett 35, årmodell 1992
Motor Yanmar 3gm 27hk och foldingprop, också årsmodell -92
Vattentank 180 liter
Diesel 75 l
Ankare i fören 10kg plog med 35m kätting och spel och förlängdning med 50 m blyad tamp.
Aktern 10 kg rf bruce med 50 m ankarolina
Fendrar och övrig tamp: så mycket som får plats.  Vi har 8 fendrar, och mycket olika tampar.
Fenderbrädor två st, men en hade räckt.

Segel:
Storsegel med 3 rev, varav två singel-line. Det tredje kräver två linor.
Stormfock
Fock, självslående på rulle
Code -0 på egen rulle
Gennaker med strumpa
Spinnakerdirekt
Samt en genua som ligger djupt nedpackad. Vi hoppar hittills över den och växlar från fock till Code. Och vi har seglat mer spinnaker än fock den första månaden :-). Det är roligt att segla aktivt och kunna skifta försegel efter förhållandena.

Navigation:
B&G Vulcan 7 plotter med c-map-kort
I-pad med Navionics. Det är en extra säkehet att ha två helt oberoende system. Och två olika  digitala sjökort.
Garmin autopilot på hjärtstocken. Den har krävt en hel del justering i hur snabbt och hur mycket den ska reagera men nu tycker vi den fungerar bra.
AIS
Papperskort och Pilots
Reeds Nautical almanac

Säkerhet:
Uppblåsbara västar med sele och mob-1 till oss båda.
Säkerhetsband på däck och fästöglor för livlina i sittbrunn
Fast och handhållen VHF
Raketer och bloss
Träplugg och ”paraplytätningar”
Extra flter och remmar till generator och vattenpump
Verktygslåda och skruvsortiment av alla de sorter
Livflotte, ocean-klassad.
Bom-broms/preventer
Medicinlåda med penicillin, starka smärtstillande, rejäla receptbelagda sjösjukestolpiller, allergichockspruta bland annat, och olika förband
Brandsläckare 2 st och dessutom en släcksprej precis invid köket.
Radarreflektor

Bekvämlighet:
Cyklar, två st hopfällbara.
Gummijolle med elmotor
1200w inverter
240w solceller
Separat USB-powerpack (stor) som gör att vi kan ladda 4 enheter samtidigt.
Stereo med Bluetothingång
Förutom svensk gasol har vi nu regulator och behållare för ”Campinggaz”. Det är det system vi har förstått är mest förekommande neråt europa. Det finns fler system, men det kostar om  man ska köpa nya flaskor för varje system.

Några kommentarer till detta.
Man lägger mycket pengar på säkerhetsutrustning som man hoppas aldrig använda:
Raketer och bloss, Livflotte, medicinlådan, brandsläckare m.m. Det är gott och väl. Men det är några saker vi använder mycket och som tål en extra kommentar:
Cyklarna är till mycket stor glädje. De ökar möjligheterna att på ta sig runt, uppleva och se mer än om man skulle gå allt från båten. De tar lite plats men det är det definitivt värt.  Hemma, när vi seglar i skärgården och mestadels förtöjer i naturhamnar är en sak. Här där man oftast förtöjer i en större hamn eller marina i en stad är en annan sak. Här blir möjligheten att ta sig runt mycket mer värdefull.
AIS: Ovärderlig säkerhet både att se och bli sedd av andra fartyg. Att kunna se hur fort och vilken kurs de har är helt avgörande för att kunna segla säkert med god framförhållning. Vi seglar mycket över och intill stora trafikleder allt sedan vi stack ut fören söder om Karlskrona.
Handhållen VHF som komplement till den fasta. VHF används i snart sagt alla hamnar och då är det mycket bekvämt att kunna prata där man står och styr.
Bombromsen: Den använder vi inte bara för att säkra mot slänggipp. Den gör också så att vi kan låsa bommen så att den inte slänger fram och tillbaka när båten rullar och seglen är nere. Bara att beslå seglen om det är sjögång är ett äventyr och säkerhetsrisk. Om bommen dessutom då rör sig kan det vara direkt farligt att stå på rufftaket och försöka beslå.
Invertern: Skönt att kunna ladda datorn och kunna köra en en hårfön (dock inte den största) även om vi inte har landström.
Reeds Nautical Almanac: Det är inte så mycket för läsa om tidvatten, även om vi ibland dubbelcheckar tider och nivåer i den. Normalt finns allt sådant som tidvatten och strömmar med tillräcklig noggrannhet i plottern eller i-paden. Men Reeds är också en utmärkt hamnguide med nödvändig information och instruktioner om snart sagt varje hamn utmed Nordsjö- och Engelska kanal-kusten. Där finns tider, VHF-kanaler och ofta nog även telefonnummer som är ytterst användbart.

Och sist men inte minst: förnuft och en rymlig tidplan. Vår viktigaste säkerhetspryl är att inte vara tvingade att gå ut i tveksamma väderförhållanden. Visst, vi bestämmer möte med goda vänner och familjemedlemmar utmed vägen. De som ska komma och segla med en bit. Men påmönstringsplatsen är alltid med reservationen att om vi inte hinner till mötesplatsen får de hitta tåg eller buss och komma till oss där vi är.

//PW

 

Nordsjön gnistrar till med hörntänderna mitt i leendet

Vi har seglat i solsken och medvind allt sedan vi lämnade EBK. Till och med Nordsjön i form av Helgoland. Helgoland är en märklig klippa som reser sig upp mitt i havet. Det är grunt runt omkring och alltså ganska platt under ytan. Så bara reser den sig rakt upp. En kategori besökare skall bunkra tullfri öl, det är nämligen en tullfri zon. En annan kategori vill titta på fåglar. Det finns en stor koloni havssulor, förutom andra sjöfåglar som häckar på ön. 

IMG_7730 (video)

Därifrån gick vi till  ostfrisiska ön Nordeney, det var verkligen fantastisk segling med spinnaker och gennaker omväxlande. Från Nordeney hade vi tänkt gå runt Borkum riff och sedan in till Delfzilj för att därifrån gå Staande mast route. Men vi fick tipset av en local seglare att fortsätta utomskärs förbi Borkum och istället gå in via Lauwersoog, ca 20 distans senare.

Seglingen var fin, vinden en djup slör och då vinden låg runt  8-10m/s nöjde vi oss med stor och fock.  Vi höll ändå såpass god fart att vi riskerade komma för tidigt till Lauwersoog.  För tidigt därför att vi behövde strömmen med oss in mot land och vi behövde en halv meter inkommande tidvatten för att komma över några sandbankar på på väg in. 7-8M rakt utanför Lauwersoog viker vi 90 grader in mot land och vi går från djup slör till bidevind. Samtidigt ökar vinden till11-12m/s och det tar i.  
Den hittills så leende Nordsjön gnistrar till och bara visar hörntänderna. Men vi anar att den kan bitas om den är på det humöret.
Väl i hamn hinner vi knappt få på kapellen förrän det brakar loss med åska och regn och hårda vindbyar. Vi sitter dock tryggt och äter gott under kapellet. Ja, tills G ser att takluckan i ruffen står vidöppen för luftning. Och därmed regnet! Kastar sig ner och stänger och ja ja, det torkar så småningom.

Innan vi somnar kommer deras sjöräddning inbogserande med saftblandare på taket, släpande någon som vi anar fått roderhaveri mitt i mörkret.  Då är man nog inte så kaxig i det vädret och man måste parera in i strömfårorna.
Morgonen efter slussar vi in på Staande mastroute. Hur det är och hur vi håller på att köra på ett rådjur är nästa historia.