Salamina, strax utanför Athen.

Nu är vi framme.  Aldrig har det väl varit tydligare att målet var själva resan.  Båten står på land och det finns snart inte  mer att göra än att flyga hem. Och det är ju inte detta som är det roliga att uppnå. Nej det är verkligen hela resan som hela tiden varit målet för oss.
Vi har gjort det, vi har seglat från hemmahamnen EBK på Ekerö, till Grekland, via 12 länder, 8 hav och ett innanhav, med egen båt. En i sanning underbar resa. Nu står NORA uppställd på Koupetori shipyard i utkanten av Salamina stad. Vi hade båda av och till lite tårar som ville fram när det blev så tydligt att äventyret håller på att ta slut på allvar. Man måste få vara lite sentimental efter 162 dagar och nätter i båten. Efter att ha seglat nästan 5000 sjömil.

I lördags tog vi ner och vek ihop seglen. Det gjorde vi medan vi låg på svaj i solen i en vik vid ön Moni strax väster om Egina. En av fördelarna med att segla i medelhavet; man kan ta av seglen i badbyxor och ta en simtur när man vill ha ett avbrott. Sedan gick vi för motor de sista timmarna till ön Salamina där familjen Koupetori driver sin boatyard.

Senaste veckan fick vi lov att segla lite mer manuellt än vad vi blivit vana vid. Ingen autopilot, inga vindinstrument, inget kylskåp och så vidare. Orsaken är den kabelbrand vi hade för två veckor sedan, då huvudkablar brann intill huvudbrytaren. Alla övriga kablar brandskadades också så hela elpanelen fick lov att kopplas bort och nya kablar dras för de allra mest nödvändiga funktionerna.
Men vi klarade oss och båten klarade sig och när elektriker och sanerare har gjort sitt kommer NORA att vara sig lik igen.

Vi har nu seglat precis en månad i Grekland efter en lång överfart som startade mitt i Messinasundet. Vi rundade Italiens tå och satte sedan kurs mot Kefalonia, en av de västligaste öarna i Greklands Ioniska hav. Dit kom vi efter drygt två dygn på havet. Först en halv dag i hård motvind och rejäl motsjö, sedan ett och ett halvt dygn i totalt stiltje. Mycket speciellt att vara mitt på havet och ytan ligger som en spegel.
Två veckor seglade vi runt i Ioniska havet. Bland annat hann vi besöka klassiska öar som Lefkas och Ithaka. Ithaka är hemön för Odysseus, men det visste ni säkert. En mycket vacker ö.

Grekland är fint för oss seglare. Nästan alla städer på öarna håller sig med en stadskaj där man kan lägga till fritt och för intet. OK då kanske man får betala extra för el och vatten om det finns, men det kan man ju gärna göra. Det finns också många vikar runt om öarna där man kan ligga antingen helt på svaj, eller men långa linor in till land så att man inte svänger runt ankaret. Med aktern närmast land.
Däremot är det ingen som förtöjer mot land så som vi gör hemma. Men det finns heller inga släta klippor, slipade av isen att sitta o grilla på. Bergen här är vassa och kantiga och inget att gå iland på.  Vi har lärt oss att lita på ankaret och sover numera gott på svaj.

Men nu är det slut på svajankring för denna säsong. Nora får stå på land till åtminstone April. Då hoppas vi komma tillbaka och segla mer i detta härliga, brutala, och alldeles underbara hav.

Detta blir också det sista inlägget på bloggen för detta äventyr. Hoppas vi får tillfälle att ses nere på båtklubben och prata segling. Som de gamla romarna, och de kände ju sitt medelhav, sa: Att segla är nödvändigt, Navigare necesse est.

Nu har vi lagt till för denna kväll. Ankaret ligger på 13-14 meters djup.
Två långa linor går iland till ön Oxias, strax väster om inloppet till Korint-golfen.
Det är brutalt vackert. Ja faktiskt brutalt med tanke på att berget reser sig i stort sett rakt upp på tre sidor om oss och havet är utan horisont på den fjärde. Vi bara hoppas att prognoserna står sig så att inte vinden kommer från havet innan vi har hunnit lämna imorgon bitti.

Medelhavet är på flera sätt brutalt. Jag har sökt men hittar inget bättre ord än just brutalt. Ofta är det alldeles underbart, 25-30 grader varmt på i luft och vatten. Vindarna är lätta, många gånger för lätta för att segla i med någon större framgång. Sedan blåser det upp och helt plötsligt, riktigt hårt och ja, brutalt. OK, stormarna blir vi förvarnade om, vi har bra prognoser. Men det finns så många väldigt lokala fenomen, som t.ex. sammanpressning av vinden mellan två höga öar. Eller en rejäl acceleration av vinden vid en udde där berget pekar upp mot tusen meter. Och inte minst, fallvindar som en stilla kväll när man minst anar det, anfaller oss intet ont anande på ankringsplatsen Vi har inte kommit på hur man ska kunna förutse dessa fallvindar, utan det är bara att försöka hitta vikar utan riktigt höga berg i närheten.
Det har vi inte lyckats med ikväll. Det finns å andra sidan inte något att välja på inom 20 M omkrets så vi får helt enkelt hoppas och tro att vår chansning står sig och vi kan ligga tryggt.

Sjön som byggs upp när det blåser på är också värd att nämna, den är också brutal. Vi brukar få höra att Östersjön är så krabb med korta tvära vågor. ”Hellre en storm på Nordsjön än en kuling på Östersjön heter det ju. Jag trodde vi skulle slippa krabb sjö när vi lämnat hemmavattnen. Men jag vet inte jag. Medelhavet bygger snart upp korta hårda vågor som gör ont att möta. Någonstans läste jag att det beror på att salthalten är högre och därmed densiteten och friktionen mot vinden. Vinden drar inte bara upp vågor, den orsakar också ytströmmar på flera knop.
Men oftast är det vackert, kristallklart vatten i go temperatur och blå himmel.

Epilog:

Just efter att jag skrivit denna text och vi ligger vid ön Oxia växer ett olycksbådande vågbrus borta i viken. Stax kommer riktigt stora vågor inrullande och trycker oss in alldeles för nära klipporna bakom oss. Det är svallet från snabbfärjan som för länge sedan passerade drygt 1M bort. Det är bara att det går flera sådana snabbfärjor till olika öar och vi ser redan nästa passera vid horisonten. Här går inte vara kvar trots att vi ligger bra för både vågor och vind av naturligt slag. Det finns inget att välja på. Bara att starta motorn, snabbt hämta in landförtöjningarna och dra upp ankaret. Sedan blir motorgång i mörkret för att komma till till nästa riktiga hamn. Efter tre timmar lägger vi till mot kajen i i ett stilla Messalongi och kan somna.

Så kom vi då till Balearerna
Kanske mer kända som Ibizza, Mallorca och lillasyster Menorca. Ja, så finns det några ännu mindre öar som också också är värda besök; Formentera, Espalmador med flera.
Efter att ha suttit fast i Cartagena på grund av åskprognos valde vi att inte mer följa Spaniens kust  utan sätta kurs direkt mot Formentera, den sydligaste av öarna i Balearerna. Ungefär ett dygn skulle det ta och det gick bra.

Låt oss säga det direkt, -det är hysteriskt kring Balearerna!
Hysteriskt många båtar i en ankarvik, hysteriskt stora båtar med hysteriskt många badleksaker, läs vattenskoter, vattenjetrib, dykskoter, SUP-brädor, som crew-en på lyxyachten plockar fram ur den hydrauliskt öppnade akterspegeln, medan ägarfamiljen äter klart snittarna på soldäck ett par våningar upp. För att inte tala om alla uppblåsbara flamingos, svanar, madrasser, my little pony som flyter omkring med ett par tre vuxna och barn uppe på.
Det är också hysteriskt svårt att få plats i någon gästhamn och om man får plats, ja då är det hysteriskt dyrt. Rekordet var på Ibizza. Vi valde att överhuvudtaget inte gå in i Ibizza hamn, det skulle kostat 250 euro för en natt. Vi gjorde istället ett kort bunkring och tankstopp i den andra staden St Antonio. Det gällde att hålla tempo för det kostade 8 euro per halvtimma bara att förtöja. Vi klarade bunkring på en timma, 16 euro till marinan; ka-tjing…

Men förutom det hysteriska så är det också väldigt fint. Och vi har faktiskt även här lyckats hitta vikar där alla andra far hem när solen börjar närma sig horisonten. Där har vi kunnat sova på svaj och bada morgondopp i alldeles själva innan viken på nytt invaderas.

Vattnet runt dessa öar är värt ett eget kapitel. Det är på de allra flesta ställen där vi är helt glasklart. Det gör det i enkelt att ta cykloper och kolla att ankaret har satt sig som det ska, även om det är 10 meter ner. Och när vi rör oss en bit längre ut där det kanske är 30-40 eller 300-400 meter djupt, ja då får vattnet en sådan totalt blå färgton som liksom lyser blått nerifrån. Man förstår varför det talas om Bluewater-sailing.

En kväll befinner oss på Mallorcas ”baksida” den västra sidan, i en fin liten ankarvik med en strand längst in. Det finns bara en enda riktig hamn på denna sidan, men vi har alltså kastat ankare i en ”cala” dvs en vik  eftersom prognosen talar om lätta vindar där detta också är läsidan av ön.  Det är dock lite oroande att det på kvällen börjar blåsa  rakt in i viken!  Vi tror dock att det är den ganska kraftiga sjöbrisen som kulminerar runt solnedgången och sedan lägger sig. Och hoppas att prognosen om lätta vindar stämmer senare, resten av natten. Annars blir det att ta sig upp till enda skyddade hamnen Porto di Soller, ett par timmar norrut. Det är inte riktigt roligt att tänka sig gå in i en okänd hamn i mörker så vi hoppas vi slipper det.
Men vinden bara ökar sakta så vi bestämmer att trots allt lätta ankar, och åtminstone söka en mer skyddad vik. När vi bara gått 15 minuter utmed kusten får vi upp till 15 m/s rakt i sidan, nu inifrån land. Alltså inte alls sjöbris, utan vad är det? Fallvindar från de över 1000m höga bergen? Det verkar vara förklaringen nu eller??? Vi söker några vikar men det börjar bli mörkt. Vinden är mycket lokal och på vissa ytor blåser det 2m/s medan vi ser vita gäss bara 100m bort.  Vindriktningen varierar hur mycket som helst och vi förstår ingenting. I huvudsak blåser det nu rakt i nosen, parallellt med land. Det börjar vara allt för mörkt för att ta en naturhamn så vi satsar på att gå till Soller i alla fall. Plötsligt har vi vinden med oss rakt bakifrån och det ökar igen. När vi passerar sista udden och ska svänga in i Soller-viken har vi upp till 16m/s rakt akterifrån och det börjar  bygga upp sjö och det är kolsvart. Lite läskigt är det och vi bara skakar på huvudet och frågar oss vad som händer? Vi får dock lä för både vind och sjö långt inne  i viken, och kan hitta en bra ankarplats alldeles utanför hamnen i Soller. Det är för övrigt helt vanligt att både ”cruisers” och lokala ankrar strax utanför hamnarna här, eller tom innanför hamnpirarna, så det är trångt även utanför hamnen. Det blir te och macka till kvällsmat. Sedan sover vi gott även denna underliga kväll.

Några dagar senare kommer vår dotter Agnes flygande till Mallorca och mönstrar på. Vi tar en dag i badvik innan vi sätter av mot Sardinien via Menorca. Vi kastar loss på förmiddagen och landar in i en vik på Menorcas norrsida strax innan det blir mörkt. Äter middag i sittbrunnen på svaj, och drar sedan upp kroken och sätter segel mot Sardinien 210M bort. Det är fina halvvindar så Code-zero rullas ut och vi gör 6-7 knop under stjärnorna.

Två nätter senare går vi in vid Sardiniens norrspets och tar en boj i vid Isola Asinara på förmiddagen. Härligt att vara framme efter den längsta överfarten näst efter Biscaya.

Vi går från klarhet till klarhet; Sardinien är också enormt vackert, vattnet kristallklart och inte minst underbart;här finns skärgård, Archipelago Maddalena.
Och vilket välkomnande vi fick. När vi just passerat Bonafaciosundet och kommit in mot skärgården kommer en grupp enorma svarta segel rakt mot oss. Det är Rolex cup med MAXI-yachts 72 racers som kommer på kryss rakt mot oss med  crew hängande ut på railen. OK, även om vi har vinden i höger öra väjer vi undan. De är stora, dyra och de verkar ha bråttom, och de har dessutom respektingivande  peken längst fram. Efter första gruppen 72-fotare kommer de som verkligen är havets kungligheter; fem stycken J-klass. My God, detta är en syn.

Och drottningen bland dessa är förstås hennes majestät J-S1 SVEA. Ritad av Tore Holm 1937, byggd klar härom året i Holland. Över 43m lång med enorma överhäng i både för och akter och ett mäktigt segelplan.

Tycker nästan det är för mycket att skicka ut alla dessa för att möta upp med oss, så märkligt är det inte att segla från EBK till Medelhavet 😉 men oj vad roligt att se.

Efter dessa kommer fler, Wally,-båtar Swan-båtar bland andra ingår i Rolex cup och alla är samlade här denna helg. Detta är de stora pojkarnas lekstuga.
Nästa dag, nästa race, och hela gänget  kommer igen, just förbi den vik där vi ankrar och badar, och Sveas enorma röda spinnaker vecklar ut sig framför de svarta seglen, 704m2 segel lär hon ha uppe… Ja, jag är ”starstruck”.
I skrivande stund ankrar vi i en vik som heter Capo coda Cavallo.
Det blir sista utposten på Sardinien, imorgon bitti seglar vi vidare mot Italien. Troligen blir det till Isola Ponza och sedan Neapelbukten.

Vi hörs igen hälsar Pär och Gabriella på NORA.

Vi hade tänkt gå över till Balearerna igår men väderprognoserna varnar för tre dagar av åska på havet. Så vi stannar här i Cartagena tills det har dragit över.

Det finns hur mycket som helst att berätta sedan senaste bloggposten, så jag kommer ta det väldigt översiktligt och så får vi se om det blir tillfälle att utveckla detta i vinter när det ska ljugas seglingsäventyr…
Spaniens norra rior lämnades och vi följde Portugals kust till Porto. Det blev motor mest hela vägen i brist på vind. Porto visar sig vara en fantastiskt vacker stad. Där cyklar vi via Novo Gaia där alla portvinshus har sina lagringsgrottor. Vi cyklar över Eiffels bro till stora historiska centrum och tar en kvällsmiddag där. Men vi bor på vackraste sidan av stan.

Efter två dagar seglar vi vidare mot Nazaré. En djup slör utmed kusten, i 5-7 m/s. Det är fantastisk mycket fiskeredskap  utanför Portugals och Spaniens atlantkust, så vi försöker hålla oss så långt ut att det är mer än 100m djupt, då går vi fritt.
Ett stopp i Nazarée, världsberömt för världens högsta surfade våg. Lite skräckblandad var det att tänka sig gå in där. Vågen är dock mycket lokal lär vi oss där, det är ett enda ställe den bryter på. Och alltid samma ställe, och det var inte vid hamninloppet.

Från Nazaré sätter vi målet mot sydkusten. Räknar med att kunna ankra i en vik strax efter Cabo Vincenne, europas sydvästra hörn. Efter att ha halvvindat rakt västerut från kusten så långt att fiskenäten upphört viker vi söderut och sätter spinnakern. Det ska sedan få sitta upp i över 24 timmar. Det är verkligen ett rekord för oss.  Gabriella är till en början inte säker på att hon vill vakta själv med spinnaren uppe men efter ett par ”testvakter ” är hon helt OK med att jag sover när hon är vaken.
Efter ett vaktbyte har hon svårt att sova… -Äsch vi kan väl vara vakna tillsammans. Stjärnklar natt, medvind, spinnaker, långt där inne glimmar kustsamhällen och städer. Vintergatan framträder allt tydligare på himlen. Månskäran som varit upp en stund går ner i havet och stärnljuset blir ännu tydligare. I vattnet glimmar mareld. Mer och mer mareld. runt båten, i kölvattnet och även på vågtoppar där de bryts i skum blir dessa ljust grönskimrande självlysande. Det är så fascinerande. Så kommer tre självlysande torpeder från babord, rakt mot båten; delfiner i marelden! Några till ansluter och leker framför båten. Det är magiskt, vi går, nej kryper båda fram till fören under spinnaren i svarta natten, stjärnorna lyser ovan och mareld och delfiner lyser ihop med NORAs bogskum under oss. Vi skriker och skrattar om vartannat i 15-20 minuter tills delfiner drar iväg och vi kryper tillbaka. Resans höjdare i klassen ”naturens under”.

I Albufeira, södra Portugal anslöt sedan våra vänner från Göteborg. Tillsammans med dem seglade vi till Cadiz i Spanien, Tanger i  Marocko, Gibraltar UK, och sedan Spanien igen. Fyra länder inom mindre än en vecka, det är inte illa. Och väldigt spännande både att gå till Marocko, men också att segla genom Gibraltar sund. Det är ganska vältrafikerat med stora fraktare och supertankers. Och valar! Det varnas det för på både på sjökortet och i pilotböcker. Tyvärr såg vi inga andra valar än delfiner men vi höll utkik, jag lovar.  Två gånger om dagen är det  rejält strömt, men mest medström för oss som ska in i medelhavet. Att det är mest medström beror på den enorma avdunstningen i medelhavet. Det är därför det också är lite saltare än övriga världshav.

Efter att ha lämnat våra vänner i Sotogrande seglade Gabriella och jag till Almerimar där vi hade gjort upp med några om att tillverka ett solskydd, en biminitopp. Nu äntligen behövs den på allvar. Lite kärlek till motorn också, oljebyte och filterbyten. Under veckan den tillverkades och passades in, hyrde vi en bil. Det gjorde att vi kunde ta oss upp i bergen Alpujarra, en del av Sierra Nevada, och göra en riktig vandring, där vi till och med såg snö på avstånd. Vi kunde också flera gånger åka några mil till naturreservatet Cabo da Gata och bergsklättra ner till vackra stränder. Annars var naturen närmast Almerimar bokstavligen inplastad, kolla gärna satellitfoto på google-maps får ni se. Här odlas merparten av nordeuropas gönsaker!

Vid en av dessa vackra stränder , Genovese, ankrade vi sedan när vi lämnat Almerimar. Vi tyckte den låg så skyddat men det visade sig att dyningen smög runt hörnet så vi hade svåra problem att ligga stilla och sova. Vi lämnade denna vackra och dramatiska del och seglade 78M på en dag upp längs kusten till Cartagena. Där vi alltså är nu i skrivande stund.

Cartagena är en gammal , drygt 2000år, stolt stad. Det finns utgrävningar från romartiden, det finns fantastiska hus från Spaniens storhetstid och det är en fin hamn. Tur är det, för som sagt: här blir vi lite längre än beräknat på grund av åskprognos. Vi promenerar i stan, pysslar om båten, upp i masten för att kolla och tejpa lite. Dirken är visst nästan avnött vid topptrissan så det blir till att köpa 40m ny tamp. Skriva lite, skicka några frågor om vinterplats i Grekland. Tar en ny sväng på stan. Träffar några svenskar som seglar åt andra hållet, det ska lägga sin båt i Portugal. Pratar en en stund och får en massa tips av en Italienare som är på väg mot Kanarieöarna och senare västindien.

Ja, det är väl egentligen inget dumt ställe att slå ihjäl tid på. Men nu kliar det i kroppen att komma ut i havet och att kunna hitta ankarvikar och slippa marinorna ett tag. Jag hoppas kunna rapportera om några fina lävikar nästa gång. // Pär W

Spaniens norra Rior.
Det är ett begrepp för alla som seglat här och snart sagt alla säger att det är otroligt fint att segla här. Nu stämmer vi in i kören också, hit skulle man vilja återkomma.
Inom respektive ria är det en segling som i vissa delar skulle kunna jämföras med skärgårdssegling i Sverige. Det finns vikar som är skyddade för väder, man kan friankra och Atlanten dyning tar sig oftast inte in. Men det är klart, att förtöja mot land blir det aldrig tal om. Det är fortfarande tidvatten med ca 3m höjdskillnad två gånger om dagen.
Så det är ankare med väl tilltagen kätting som gäller.

I nästa Ria söderut, Ria Muxia y Camarinia ska vi möta min syster. Vi friankrar utanför en liten strand där klippor växer upp ur vattnet allt eftersom kvällen skymmer. En fransk segelbåt som också ankrar där tar jollen in till stranden och vi ser att de senare ror tillbaka med en hink. Vi ropar och får veta att de plockat musslor till middagen. Det vill jag testa. Jag tar vår jolle och pockar snabbt en halv hink.
Vi kokar dem i lite vitt vin, fiskbuljong, grädde och en gnutta chilli. Supergott med den enda misstaget att jag inte hade rensat riktigt noga från grus… Ja, ja, det lärde vi oss till nästa kväll när syrran hade anlänt och vi gjorde om det. Succé.

Morgonen efter seglar vi ut på Atlanten igen och ner till nästa ria, rundar Finis Terre. Jo det finns ett ”jordens slut ” även i Spanien. För många av de som pilgrimsvandrar till Satiago de Compostella fortsätter vandringen till Finisterre innan de är riktigt i mål. När vi rundat udden med fyren Finis Terre, hamnar vi i fullständigt stiltje. OK, vi överger skeppet mitt på vattnet, dvs vi hoppar all i och badar. Senare ankrar vi i en vik som heter Ensenada de Sardinero, Sardin-viken alltså. Efter att ha sovit gott och badat morgondopp seglar vi in till byn vid Finisterre. Ett litet samhälle där vi dels går på familjegudstjänst i en liten 1200-talskyrka, riktigt roligt. Dels går vi upp till fyrplatsen och tittar. Mäktigt utsikt ut över Atlanten därifrån, det kan jag lova. Men vi seglar vidare söderut och går in i Muros e Noia.

Eftersom det blåser lite häftigt från ”fel” håll ankrar vi inte utan sover i Muros hamn som är fint skyddad av rejäla murar. Muros är en riktigt mysig stad, där vi strosar omkring till sent på kvällen. På morgonen skrattar syrran åt att jag snarkade så roligt, hon tyckte jag liksom pustade ut en stor utandning med väldigt långa mellanrum. Nu var det inte jag som pustade, utan vår båtgranne kunde berätta att det hade varit ett par delfiner inne i hamnen under natten. Det var dem hon hade hört!’

Vi gör nästa nattstopp i Ria Arousa. Det är så sent att vi bestämmer oss för att ankra utanför Puerto de Aguino, just vid rians mynning . Vi är tre segelbåtar som ankrar där. Det är spegelblankt när vi ska gå och lägga oss men just när tänderna är borstade händer något. Den lilla vind som funnits vänder 180 grader och drar igång med 9-10-11 m/s. Jobbigt, det viner i riggen. Vi har bra sjölä men vinden rycker hårt i rigg och ankare. Gabriella erbjuder sig att sitta ankarvakt en stund så jag går och lägger mig. Det visar sig att hon sitter uppe hela natten, tidvis svänger vi oroväckande nära nästa båt. Men vi draggar inte och det är det viktigaste. Men Gabriella var trött dagen efter, med all rätt.

Vi gjorde inte mer i den Rian utan seglade ner till Ria de Vigo för det som är min systers sista dag på båten. PÅ vägen gör vi ett stopp vid Isla Ons, en av de få öar som ligger utanför Spaniens nordkust. Vi hittar en markerad ankringsplats just utanför en fin beach. Lägger i ankaret och simmar/ror in till stranden. Där njuter vi några timmar tills det är dags att segla vidare. Då upplyser en vänlig spanjorska om att gula bojar på led med grön och röd i som en öppning INTE betyder markerad ankringsplats, utan att det är förbjudet att gå innanför med båt. Man behöver dessutom skaffa ett tillstånd från spanska myndigheter för att överhuvudtaget få gå iland på ön, och några öar till inom naturreservatet. Nå, vi klarade oss och lättar ankar.

Då får vi riktigt fint besök; MAPFRE som just gått i mål två veckor tidigare i Volvo Ocean Race lättar ankar från samma ö, bara nästa vik.

Snabbt som ögat sätter vi fart däråt och medan vi får upp stor och code-sero håller de på att hissa storen. Det vore ju en dröm att segla om denna fullblodracer. Vi tar in på dem snabbt och… men tyvärr. Innan vi hinner helt ifatt har de fått upp storen. Och när de strax får ut sin några hundra m2  större code-zero är så sätter de fart. De drar iväg i den lätta vinden och tyvärr inte i den riktning vi ska. Jag väljer förståss att tolka som att de drar sig ur vårt interna matchrace. för att de ändå kände sig liiite hotade av den vassa Linjetten från Sverige.

Vi friankrar igen på kvällen i en vik mittemot Vigo, Punta de Limens. Därifrån går vi dagen efter en timmas segling över till Vigo, därifrån ska vi ta tåget till Satiago de Compostella för att besöka denna berömda plats. Vi har en liten tanke om att kanske vandra en bit, det är ju pilgrimsvandringar som staden är mest känd för. Men eftersom vi inte vet var eller vart vi ska börja eller sluta så nöjer vi oss med att fotvandra i gamla stan. Det är en mycket vacker gammal stad. Naturligtvis finns en modern del av staden också där allt finns som finns i stora städer.

Vi bor på riktigt sjysst hotell intill gamla staden en natt. Dagen efter fortsätter vi våra strövtåg bland människor med stav och ryggsäck.
Efter en äkta tapaslunch sittande vid bardisken och allt eftersom beställa in fler småtallrikar, skiljs våra och syrrans vägar. Hon tar tåget till a Curuna där hennes flyg väntar, och vi tar tåget tillbaka till båten i Vigo. Det börjar bli dags att segla söderut.

Jo, jag har grovt misskött denna blog under några veckor nu.
Jag skyller på att vi har haft besök och att jag istället har tagit hand om våra gäster IRL. Så här kommer en summering av en månads segling.

Biscaya, det är ju egentligen värt ett helt eget kapital. Men vi kan meddela att bukten för oss var betydligt mindre dramatiskt än sitt rykte.
Vi satte av med spinnaker strax efter hamnarna i Brest och lämnade Frankrike bakom oss med kursen rakt söderut.
Dyningen som alltid finns i Atlanten var där, det är som att havet andas och pulserar helt av sig självt, ingen vind behövs för det. Stora havsströmmar finns också även om det sällan blir någon hög fart på dem när havet är är stort och djupt. Första dagens eftermiddag bjöd dock på dyning i kombination men ström mot vind över ett grundare område. Det blev helt plötsligt sjö från tre håll och med det kraftig sjösjuka hos delar av besättningen. När vindmätaren dessutom börjar visa tvåsiffrigt tar vi ner spinnaren med visst besvär. Det är viktigt att gå igenom en manöver i förväg steg för steg så att alla vet vad de ska göra. När vi väl har börjat ta ner spinnakern i sådan vind måste det gå med viss schvung, vi vill för allt i världen inte få den virad runt förstaget eller släpande i sjön. Alla vet vad som ska hända och vad vi skulle göra om det börjar strula på något sätt.  Nedtagningen går fint. Sedan länsar vi vidare med bara stor. Det räcker när det blåser över 10m/s. Frampå kvällen lugnar sig vinden till 5-7m/s. och vi rullar ut focken.
Vi gör om vaktschemat så att vi som inte är sjösjuka delar upp natten.
Vinden kom tillbaka med 5-6m/s på slör. Natten var sedan odramatisk.  Omväxlande handstyrning och autopiloten ”styrman Karlsson”.Peter Westh tar det mesta av de mörkaste timmarna, det är väl det man har gäster och vänner till :-).Tidigt på morgon ropar morgonvakten Gabriella ut -Delfiner! Vårt första möte med dessa glädjespridare på atlanten. Alla studsar upp och till o med Bittan som varit ganska rejält sjösjuk blev super pigg. Senare på dagen när det var stiltje och vi gick för motor kom ett ännu större gäng delfiner och simmade med oss. Vi slog av motorn och bara drev i stiltjen och delfinerna slog också av på tempot och rullade och simmade och dökrunt båten en lång stund. Det var så nära att vi hoppade i. Men trots allt är det vilda djur och om de så bara vill ”leka” skulle vi vara ganska utsatta, ensamma på havet och 4000m djupt.
Efter frukost när vi ska förbereda lunchen är helt plötsligt gasen slut. Vad gör vi nu? Det visar sig senare  att det var en regulator som lagt av men resultatet var detsamma, vi hade ingen gas i spisen efter frukost dag två. Vad gör man? Vi hade visserligen handlat och förberett för en del kall mat som sallad etc. Men fiskgrytan? Och lasagnen? Skulle man kunna värma lasagne på motorn? När det ändå var stiltje och vi körde den provade vi och… tja, efter fyra timmer var den lite över 40 grader inuti… Men vi fick i alla fall varmvatten i beredaren och med lite god vilja kunde nescafe röras ut i det. Det gick till och med att få te-bladen att släppa ifrån sig lite färg i det ganska varma men långt ifrån kokande vattnet.
Peter och jag åt långvärmd lasagne  till kvällsmat, men  Gabriella och Bittan avstod av olika anledningar.
.

Tredje kvällen startade tjejerna vakten med ett rev och krysskotning. Peter och jag gick och lade oss tidigt, Peter i akterkojen och jag i förpiken… i motsjö, kryss, på Biscaya. Ha ha, det fanns inte en chans att kunna sova där framme, jag bokstavligen flög mellan vågorna. Så jag flyttade till en av sofforna i salongen. Från Peter hörs ”vad gör de? kör de över stock och sten?” Vi garvade lite och försökte somna. Efter någon timme eller två hör vi hur vinden har lugnat sig lite och att Gabriella säger till Bittan att de ska slå ut revet. -Va? kan vi det… hur blir det?  Gabriella styr upp manövern och Bittan ”grindar”. Det fladdrar förståss i storen när de måste gå upp i vind och det låter det rejält nere i båten. Det kliar i fingrarna att ”hjälpa till” men det behövs verkligen inte. Strax är det full stor och hemskotat, och så åker vi igen.
På natten när jag byter jag av dem anar vi redan ljusen från Spaniens nordkust. Det är dock ett bra tag kvar till A Curuna, i kryss. Inget mer dramatiskt händer än att jag blir fullt förvirrad av en mötande segelbåt som har två röda lanternor i svarta natten. Vad betyder det med röd ovanpå röd? Jag funderar och undrar om jag måste hålla undan fast jag uppenbarligen har deras babordsida mot mig och som vinden ligger kan de inte ha ”vinden i höger öra”? Men om de bogserar nåt? Eller har andra problem? Jag försöker komma på vad det betyder med rött över rött, allt som vi kommer närmare och jag måste ta ett beslut. När vi är tillräckligt nära ser och förstår jag att det är deras styrman som har en röd pannlampa på hela tiden. Hmmm, man ska inte ha ljus som kan förväxlas med navigationsljus på natten.
Så småningom får jag väcka Peter och han tar sista delen av natten. Frampå förmiddagen ser vi inloppet till A Curuna och hela besättningen är förståss på däck. Capitanieren kommer och möter oss i gummijolle och vi kan lägga till i god ordning. Framme!
Vi har förtöjt bredvid en svensk båt, Semper Fi, som är på väg från Kanarieöarna hem mot Sverige. Suveränt, då kan vi köpa en ev deras campingaz-flaskor, och den är dessutom fylld. Hurra, vi kan laga mat igen. Och göra kaffe och te!.
Kanske är vi aningen förundrade över att den förväntade värmen inte finns där utan är hemma i Sverige. Vi tar ändå en extra dag stilla och strosar runt och äter gott, A Curuna är en vacker stad.

Nu har vi två viktiga tider att förhålla oss till: 1) Flyg hem för Peter och Bittan, varifrån och när ska bestämmas. 2) Sverige spelar 1/8-final i fotbolls-VM och den matchen får inte missas.
Beslutet blir att vi ska Segla till Laxe, knappt 40M väster om A Curuna. Den ligger i den nordligaste av Spaniens västvända rior (= stora havsvikar med skydd från atlanten). Laxe är en bortglömd fiske-, och semesterby för spanjorer. Där finns ingen gästhamn men vi skulle kunna ankra i den livaktiga fiskehamnen. Nu blev det så bra att Jose, som tyvärr inte kunde sälja diesel till oss för den var oskattad och endast för yrkessjöfart, kunde i alla fall lova att hans kompis boj kunde användas. Om någon skulle fråga kunde vi bara hälsa att Jose lovat. Gummibåten som så troget åkt efter oss från EBK kom till nytta och vi intog en bar/restaurang som visade fotboll på TV. Vi sjöng nationalsången stående, hejade och skrek så när det blev pausvila blev vi bjudna på en runda från baren för att vi stod för dagens underhållning :-). Det fanns en fin beach bredvid hamnen och även om vattnet var atlant-kallt (17-18 grader) tog vi nästa dag på beachen. På kvällen hamnade vi på ”Casa de Pescador” (fiskarnas förbundshus) en liten barack bakom fiskekajen där det grillades sardiner och skaldjur och allt möjligt. Mätta och goa jollade vi ut till båten i mörkret.
Morgonen efter åkte Peter och Bittan med buss mot Santiago de Compostella, medan vi satte segel söderut till nästa ria.