Nu har vi lagt till för denna kväll. Ankaret ligger på 13-14 meters djup.
Två långa linor går iland till ön Oxias, strax väster om inloppet till Korint-golfen.
Det är brutalt vackert. Ja faktiskt brutalt med tanke på att berget reser sig i stort sett rakt upp på tre sidor om oss och havet är utan horisont på den fjärde. Vi bara hoppas att prognoserna står sig så att inte vinden kommer från havet innan vi har hunnit lämna imorgon bitti.

Medelhavet är på flera sätt brutalt. Jag har sökt men hittar inget bättre ord än just brutalt. Ofta är det alldeles underbart, 25-30 grader varmt på i luft och vatten. Vindarna är lätta, många gånger för lätta för att segla i med någon större framgång. Sedan blåser det upp och helt plötsligt, riktigt hårt och ja, brutalt. OK, stormarna blir vi förvarnade om, vi har bra prognoser. Men det finns så många väldigt lokala fenomen, som t.ex. sammanpressning av vinden mellan två höga öar. Eller en rejäl acceleration av vinden vid en udde där berget pekar upp mot tusen meter. Och inte minst, fallvindar som en stilla kväll när man minst anar det, anfaller oss intet ont anande på ankringsplatsen Vi har inte kommit på hur man ska kunna förutse dessa fallvindar, utan det är bara att försöka hitta vikar utan riktigt höga berg i närheten.
Det har vi inte lyckats med ikväll. Det finns å andra sidan inte något att välja på inom 20 M omkrets så vi får helt enkelt hoppas och tro att vår chansning står sig och vi kan ligga tryggt.

Sjön som byggs upp när det blåser på är också värd att nämna, den är också brutal. Vi brukar få höra att Östersjön är så krabb med korta tvära vågor. ”Hellre en storm på Nordsjön än en kuling på Östersjön heter det ju. Jag trodde vi skulle slippa krabb sjö när vi lämnat hemmavattnen. Men jag vet inte jag. Medelhavet bygger snart upp korta hårda vågor som gör ont att möta. Någonstans läste jag att det beror på att salthalten är högre och därmed densiteten och friktionen mot vinden. Vinden drar inte bara upp vågor, den orsakar också ytströmmar på flera knop.
Men oftast är det vackert, kristallklart vatten i go temperatur och blå himmel.

Epilog:

Just efter att jag skrivit denna text och vi ligger vid ön Oxia växer ett olycksbådande vågbrus borta i viken. Stax kommer riktigt stora vågor inrullande och trycker oss in alldeles för nära klipporna bakom oss. Det är svallet från snabbfärjan som för länge sedan passerade drygt 1M bort. Det är bara att det går flera sådana snabbfärjor till olika öar och vi ser redan nästa passera vid horisonten. Här går inte vara kvar trots att vi ligger bra för både vågor och vind av naturligt slag. Det finns inget att välja på. Bara att starta motorn, snabbt hämta in landförtöjningarna och dra upp ankaret. Sedan blir motorgång i mörkret för att komma till till nästa riktiga hamn. Efter tre timmar lägger vi till mot kajen i i ett stilla Messalongi och kan somna.