Spaniens norra Rior.
Det är ett begrepp för alla som seglat här och snart sagt alla säger att det är otroligt fint att segla här. Nu stämmer vi in i kören också, hit skulle man vilja återkomma.
Inom respektive ria är det en segling som i vissa delar skulle kunna jämföras med skärgårdssegling i Sverige. Det finns vikar som är skyddade för väder, man kan friankra och Atlanten dyning tar sig oftast inte in. Men det är klart, att förtöja mot land blir det aldrig tal om. Det är fortfarande tidvatten med ca 3m höjdskillnad två gånger om dagen.
Så det är ankare med väl tilltagen kätting som gäller.

I nästa Ria söderut, Ria Muxia y Camarinia ska vi möta min syster. Vi friankrar utanför en liten strand där klippor växer upp ur vattnet allt eftersom kvällen skymmer. En fransk segelbåt som också ankrar där tar jollen in till stranden och vi ser att de senare ror tillbaka med en hink. Vi ropar och får veta att de plockat musslor till middagen. Det vill jag testa. Jag tar vår jolle och pockar snabbt en halv hink.
Vi kokar dem i lite vitt vin, fiskbuljong, grädde och en gnutta chilli. Supergott med den enda misstaget att jag inte hade rensat riktigt noga från grus… Ja, ja, det lärde vi oss till nästa kväll när syrran hade anlänt och vi gjorde om det. Succé.

Morgonen efter seglar vi ut på Atlanten igen och ner till nästa ria, rundar Finis Terre. Jo det finns ett ”jordens slut ” även i Spanien. För många av de som pilgrimsvandrar till Satiago de Compostella fortsätter vandringen till Finisterre innan de är riktigt i mål. När vi rundat udden med fyren Finis Terre, hamnar vi i fullständigt stiltje. OK, vi överger skeppet mitt på vattnet, dvs vi hoppar all i och badar. Senare ankrar vi i en vik som heter Ensenada de Sardinero, Sardin-viken alltså. Efter att ha sovit gott och badat morgondopp seglar vi in till byn vid Finisterre. Ett litet samhälle där vi dels går på familjegudstjänst i en liten 1200-talskyrka, riktigt roligt. Dels går vi upp till fyrplatsen och tittar. Mäktigt utsikt ut över Atlanten därifrån, det kan jag lova. Men vi seglar vidare söderut och går in i Muros e Noia.

Eftersom det blåser lite häftigt från ”fel” håll ankrar vi inte utan sover i Muros hamn som är fint skyddad av rejäla murar. Muros är en riktigt mysig stad, där vi strosar omkring till sent på kvällen. På morgonen skrattar syrran åt att jag snarkade så roligt, hon tyckte jag liksom pustade ut en stor utandning med väldigt långa mellanrum. Nu var det inte jag som pustade, utan vår båtgranne kunde berätta att det hade varit ett par delfiner inne i hamnen under natten. Det var dem hon hade hört!’

Vi gör nästa nattstopp i Ria Arousa. Det är så sent att vi bestämmer oss för att ankra utanför Puerto de Aguino, just vid rians mynning . Vi är tre segelbåtar som ankrar där. Det är spegelblankt när vi ska gå och lägga oss men just när tänderna är borstade händer något. Den lilla vind som funnits vänder 180 grader och drar igång med 9-10-11 m/s. Jobbigt, det viner i riggen. Vi har bra sjölä men vinden rycker hårt i rigg och ankare. Gabriella erbjuder sig att sitta ankarvakt en stund så jag går och lägger mig. Det visar sig att hon sitter uppe hela natten, tidvis svänger vi oroväckande nära nästa båt. Men vi draggar inte och det är det viktigaste. Men Gabriella var trött dagen efter, med all rätt.

Vi gjorde inte mer i den Rian utan seglade ner till Ria de Vigo för det som är min systers sista dag på båten. PÅ vägen gör vi ett stopp vid Isla Ons, en av de få öar som ligger utanför Spaniens nordkust. Vi hittar en markerad ankringsplats just utanför en fin beach. Lägger i ankaret och simmar/ror in till stranden. Där njuter vi några timmar tills det är dags att segla vidare. Då upplyser en vänlig spanjorska om att gula bojar på led med grön och röd i som en öppning INTE betyder markerad ankringsplats, utan att det är förbjudet att gå innanför med båt. Man behöver dessutom skaffa ett tillstånd från spanska myndigheter för att överhuvudtaget få gå iland på ön, och några öar till inom naturreservatet. Nå, vi klarade oss och lättar ankar.

Då får vi riktigt fint besök; MAPFRE som just gått i mål två veckor tidigare i Volvo Ocean Race lättar ankar från samma ö, bara nästa vik.

Snabbt som ögat sätter vi fart däråt och medan vi får upp stor och code-sero håller de på att hissa storen. Det vore ju en dröm att segla om denna fullblodracer. Vi tar in på dem snabbt och… men tyvärr. Innan vi hinner helt ifatt har de fått upp storen. Och när de strax får ut sin några hundra m2  större code-zero är så sätter de fart. De drar iväg i den lätta vinden och tyvärr inte i den riktning vi ska. Jag väljer förståss att tolka som att de drar sig ur vårt interna matchrace. för att de ändå kände sig liiite hotade av den vassa Linjetten från Sverige.

Vi friankrar igen på kvällen i en vik mittemot Vigo, Punta de Limens. Därifrån går vi dagen efter en timmas segling över till Vigo, därifrån ska vi ta tåget till Satiago de Compostella för att besöka denna berömda plats. Vi har en liten tanke om att kanske vandra en bit, det är ju pilgrimsvandringar som staden är mest känd för. Men eftersom vi inte vet var eller vart vi ska börja eller sluta så nöjer vi oss med att fotvandra i gamla stan. Det är en mycket vacker gammal stad. Naturligtvis finns en modern del av staden också där allt finns som finns i stora städer.

Vi bor på riktigt sjysst hotell intill gamla staden en natt. Dagen efter fortsätter vi våra strövtåg bland människor med stav och ryggsäck.
Efter en äkta tapaslunch sittande vid bardisken och allt eftersom beställa in fler småtallrikar, skiljs våra och syrrans vägar. Hon tar tåget till a Curuna där hennes flyg väntar, och vi tar tåget tillbaka till båten i Vigo. Det börjar bli dags att segla söderut.