Jo, jag har grovt misskött denna blog under några veckor nu.
Jag skyller på att vi har haft besök och att jag istället har tagit hand om våra gäster IRL. Så här kommer en summering av en månads segling.

Biscaya, det är ju egentligen värt ett helt eget kapital. Men vi kan meddela att bukten för oss var betydligt mindre dramatiskt än sitt rykte.
Vi satte av med spinnaker strax efter hamnarna i Brest och lämnade Frankrike bakom oss med kursen rakt söderut.
Dyningen som alltid finns i Atlanten var där, det är som att havet andas och pulserar helt av sig självt, ingen vind behövs för det. Stora havsströmmar finns också även om det sällan blir någon hög fart på dem när havet är är stort och djupt. Första dagens eftermiddag bjöd dock på dyning i kombination men ström mot vind över ett grundare område. Det blev helt plötsligt sjö från tre håll och med det kraftig sjösjuka hos delar av besättningen. När vindmätaren dessutom börjar visa tvåsiffrigt tar vi ner spinnaren med visst besvär. Det är viktigt att gå igenom en manöver i förväg steg för steg så att alla vet vad de ska göra. När vi väl har börjat ta ner spinnakern i sådan vind måste det gå med viss schvung, vi vill för allt i världen inte få den virad runt förstaget eller släpande i sjön. Alla vet vad som ska hända och vad vi skulle göra om det börjar strula på något sätt.  Nedtagningen går fint. Sedan länsar vi vidare med bara stor. Det räcker när det blåser över 10m/s. Frampå kvällen lugnar sig vinden till 5-7m/s. och vi rullar ut focken.
Vi gör om vaktschemat så att vi som inte är sjösjuka delar upp natten.
Vinden kom tillbaka med 5-6m/s på slör. Natten var sedan odramatisk.  Omväxlande handstyrning och autopiloten ”styrman Karlsson”.Peter Westh tar det mesta av de mörkaste timmarna, det är väl det man har gäster och vänner till :-).Tidigt på morgon ropar morgonvakten Gabriella ut -Delfiner! Vårt första möte med dessa glädjespridare på atlanten. Alla studsar upp och till o med Bittan som varit ganska rejält sjösjuk blev super pigg. Senare på dagen när det var stiltje och vi gick för motor kom ett ännu större gäng delfiner och simmade med oss. Vi slog av motorn och bara drev i stiltjen och delfinerna slog också av på tempot och rullade och simmade och dökrunt båten en lång stund. Det var så nära att vi hoppade i. Men trots allt är det vilda djur och om de så bara vill ”leka” skulle vi vara ganska utsatta, ensamma på havet och 4000m djupt.
Efter frukost när vi ska förbereda lunchen är helt plötsligt gasen slut. Vad gör vi nu? Det visar sig senare  att det var en regulator som lagt av men resultatet var detsamma, vi hade ingen gas i spisen efter frukost dag två. Vad gör man? Vi hade visserligen handlat och förberett för en del kall mat som sallad etc. Men fiskgrytan? Och lasagnen? Skulle man kunna värma lasagne på motorn? När det ändå var stiltje och vi körde den provade vi och… tja, efter fyra timmer var den lite över 40 grader inuti… Men vi fick i alla fall varmvatten i beredaren och med lite god vilja kunde nescafe röras ut i det. Det gick till och med att få te-bladen att släppa ifrån sig lite färg i det ganska varma men långt ifrån kokande vattnet.
Peter och jag åt långvärmd lasagne  till kvällsmat, men  Gabriella och Bittan avstod av olika anledningar.
.

Tredje kvällen startade tjejerna vakten med ett rev och krysskotning. Peter och jag gick och lade oss tidigt, Peter i akterkojen och jag i förpiken… i motsjö, kryss, på Biscaya. Ha ha, det fanns inte en chans att kunna sova där framme, jag bokstavligen flög mellan vågorna. Så jag flyttade till en av sofforna i salongen. Från Peter hörs ”vad gör de? kör de över stock och sten?” Vi garvade lite och försökte somna. Efter någon timme eller två hör vi hur vinden har lugnat sig lite och att Gabriella säger till Bittan att de ska slå ut revet. -Va? kan vi det… hur blir det?  Gabriella styr upp manövern och Bittan ”grindar”. Det fladdrar förståss i storen när de måste gå upp i vind och det låter det rejält nere i båten. Det kliar i fingrarna att ”hjälpa till” men det behövs verkligen inte. Strax är det full stor och hemskotat, och så åker vi igen.
På natten när jag byter jag av dem anar vi redan ljusen från Spaniens nordkust. Det är dock ett bra tag kvar till A Curuna, i kryss. Inget mer dramatiskt händer än att jag blir fullt förvirrad av en mötande segelbåt som har två röda lanternor i svarta natten. Vad betyder det med röd ovanpå röd? Jag funderar och undrar om jag måste hålla undan fast jag uppenbarligen har deras babordsida mot mig och som vinden ligger kan de inte ha ”vinden i höger öra”? Men om de bogserar nåt? Eller har andra problem? Jag försöker komma på vad det betyder med rött över rött, allt som vi kommer närmare och jag måste ta ett beslut. När vi är tillräckligt nära ser och förstår jag att det är deras styrman som har en röd pannlampa på hela tiden. Hmmm, man ska inte ha ljus som kan förväxlas med navigationsljus på natten.
Så småningom får jag väcka Peter och han tar sista delen av natten. Frampå förmiddagen ser vi inloppet till A Curuna och hela besättningen är förståss på däck. Capitanieren kommer och möter oss i gummijolle och vi kan lägga till i god ordning. Framme!
Vi har förtöjt bredvid en svensk båt, Semper Fi, som är på väg från Kanarieöarna hem mot Sverige. Suveränt, då kan vi köpa en ev deras campingaz-flaskor, och den är dessutom fylld. Hurra, vi kan laga mat igen. Och göra kaffe och te!.
Kanske är vi aningen förundrade över att den förväntade värmen inte finns där utan är hemma i Sverige. Vi tar ändå en extra dag stilla och strosar runt och äter gott, A Curuna är en vacker stad.

Nu har vi två viktiga tider att förhålla oss till: 1) Flyg hem för Peter och Bittan, varifrån och när ska bestämmas. 2) Sverige spelar 1/8-final i fotbolls-VM och den matchen får inte missas.
Beslutet blir att vi ska Segla till Laxe, knappt 40M väster om A Curuna. Den ligger i den nordligaste av Spaniens västvända rior (= stora havsvikar med skydd från atlanten). Laxe är en bortglömd fiske-, och semesterby för spanjorer. Där finns ingen gästhamn men vi skulle kunna ankra i den livaktiga fiskehamnen. Nu blev det så bra att Jose, som tyvärr inte kunde sälja diesel till oss för den var oskattad och endast för yrkessjöfart, kunde i alla fall lova att hans kompis boj kunde användas. Om någon skulle fråga kunde vi bara hälsa att Jose lovat. Gummibåten som så troget åkt efter oss från EBK kom till nytta och vi intog en bar/restaurang som visade fotboll på TV. Vi sjöng nationalsången stående, hejade och skrek så när det blev pausvila blev vi bjudna på en runda från baren för att vi stod för dagens underhållning :-). Det fanns en fin beach bredvid hamnen och även om vattnet var atlant-kallt (17-18 grader) tog vi nästa dag på beachen. På kvällen hamnade vi på ”Casa de Pescador” (fiskarnas förbundshus) en liten barack bakom fiskekajen där det grillades sardiner och skaldjur och allt möjligt. Mätta och goa jollade vi ut till båten i mörkret.
Morgonen efter åkte Peter och Bittan med buss mot Santiago de Compostella, medan vi satte segel söderut till nästa ria.